Excesser i grundlös kyrkokritik

Kritiken om Svenska kyrkans påstådda politisering återkommer år efter år som ett oönskat brev med posten. Senast i den långa raden noteras en ledare i Svenska Dagbladet, där det påstås, att kyrkan är ”politisk”. Därtill att en avkristning av kyrkan pågår (26/1 i år).

I en nättidning hävdades den 24/4 2018 att det ”kristna budskapet pressas undan…” och att religionen kommer i andra hand i kyrkan. Östgöta-Correspondenten liknade den 14/8 2017 – inför kyrkovalet samma år – kyrkan vid ”en politisk kampanjorganisation” medan en företrädare för en kyrklig nomineringsgrupp i Kristianstadsbladet (14/9 2017) krävde ett stopp för ”det politiska spektaklet”. 

Skribenten vill ”återge kyrkan en reell betydelse som kristet samfund, buret av tro på det evangelium som Jesus Kristus gett uppdrag att missionera om” . I samma artikel beskylldes statsminister Stefan Löfvén för att blanda sig i vad ”kyrkans präster ska tro och predika”. 

Exemplen på detta slags absurda attacker, kan mångfaldigas. Att de inte sällan kommer från vissa delar av ”kyrkfolket” gör inte saken bättre. Vrångbilderna, bottnar ytterst i aversion mot att politiska partier återfinns i kyrkovalen och slår ut de andra nomineringsgrupperna i väljarsiffror. 

Men när kritikerna avkrävs besked om hur deras alternativ ser ut, blir talträngdheten och skrivklådan plötsligt minimal. När man frågar kritikerna om de vill att kyrkovalen skall avskaffas eller partier förbjudas ställa upp i dem, är tystnad svaret. 

Det är förvisso sant, att Socialdemokraterna dominerar den kyrkliga beslutsorganisationens högsta nivå, kyrkomötet, vilket delvis beror på att Moderaterna oklokt och ogenomtänkt har dragit sig ur kyrkovalen. Centern och Sverigedemokraterna stannade kvar.  

Det är också riktigt att förstnämnda parti har styrt tillsättningen av chefer i administrationen och att dess företrädare ute i församlingslivet ibland är mer intresserade av Folkets hus än av Faderns jordiska hus, eller att ett borgarråd i huvudstaden, som är kyrkomötesledamot, i sin sekulära roll kan agera rakt emot sin kyrkliga rörande skollokaler. 

Men såväl chefsrekryteringar som viktiga beslut i organisationen kan påverkas i mer ”balanserande” riktning, om andra nomineringsgrupper förstår nödvändigheten av att samarbeta och inte låter de taktiskt skickligare företrädarna för Löfvéns parti få sista ordet. 

Men den mot förment politisering aldrig tröttnande kritikerkåren bortser helt ifrån att dess kanonader är som sädeskorn på hälleberget, på samma sätt som de är kränkande för prästerna och reducerar deras kristna övertygelse i den fria predikstolen. Prästerna går ju andras (politiska) ärenden. 

Kyrkans vedersakare vänder utan att blinka ryggen till det som står i Svenska kyrkans egen författning, Kyrkoordningens (KO) inledande kapitel och paragraf: ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv, är grundad i Guds heliga ord såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter”. 

Religionen i andra hand? Kyrkan en politisk kampanjorganisation och ett politiskt spektakel?

Läs och se själva, vad som gäller! Överdrifternas excesser mot dokumenterade fakta. Vrångbildernas kollaps mot KO:s sanningar. Och tystnaden om att kyrkomötet har en läronämnd, som skall garantera Guds oförfalskade ord i Svenska kyrkan.

Det är beklagligt att sådana elementa skall behöva påpekas. Svenska kyrkan behöver förvisso ingående granskas. Men kritiken måste vara seriös och välgrundad, särskilt om den kommer från troende, som i gudstjänsterna fått den bekräftelse av bekännelsen och läran, som de sedan förvanskar.  

Bengt Olof Dike