Felaktigt om reinkarnation

I flera av den senaste tiden debattinlägg om tro på reinkarnation, bland annat Kjell Ove Nilssons i Kyrkans Tidning nummer 1/16, har framlagts att denna tro innebär ”ett evigt kretslopp, i ständigt nya kroppar och utan egentligt hopp om befrielse” (Nilsson). Inget kunde vara mera felaktigt.

Här ska vi inte gå närmare in på de många olika varianter av befrielseföreställningar som finns till exempel inom hinduism och buddhism. Men för flertalet reinkarnationstroende är strävan att uppnå befrielse i nirvana eller moksha målet som avgör människans handlande. Detta i sin tur avgör formen för återfödelsen (för befrielsen tar ofta många livslängder). Liksom för många kristna är alltså förlösningen ur livets lidande och förgänglighet och ur vår jordiska skepnad det allra mest åtråvärda.

Enligt Bengt Wadensjös undersökningar ansluter sig en tredjedel av Sveriges befolkning till tron på reinkarnation. Men vilken slags reinkarnation talar vi om? Hur lydde egentligen frågorna i undersökningarna som Centrum för samtidsanalys genomförde?

Gällde det föreställning om återfödelse som en möjlighet till ett nytt (mänskligt) liv, där enbart de goda gärningarna i det förra livet skulle komma människan till del? Skulle det nya livet per automatik ge en ny chans – och dessutom ge möjlighet att träffa sina avlidna närstående, men i ny skepnad? Eller handlade det om en reinkarnation helt avgjord av lagen om karma, vilket i praktiken kan innebära en återfödelse i vilken livsform som helst?

I vilken mån fick de tillfrågade överhuvudtaget reflektera över lagen om karma? Talar vi om en återfödelse som föreställs kunna ske, som inom buddhismen, även i andra dimensioner, alltså i gudavärlden, demonvärlden eller andra världar (och där chansen att återfödas som just människa är försvinnande liten)? Och vem eller vad avgör i sådana fall hur vi återföds?

En orsak till reinkarnations-trons popularitet kan vara att den ”vedertagna kristna tron” på uppståndelse och ”ett evigt liv med bibehållen mänsklig identitet” (Nilsson) är alltför svårbegriplig. En uppståndelse som dessutom inte ska ske förrän vid tidens slut.

Om vi inkluderar möjligheten till befrielse ur reinkarnationscykeln och ger detta mål inte namnet nirvana eller moksha, utan himmel, skulle reinkarnation då kunna vara förenlig med kristen tro? Ja, om människan skapats till Guds avbild endast själsligt och inte kroppsligt, en föreställning som existerade bland de kristna gnostikerna.

Därmed återkommer vi till den ytterst komplicerade frågan om människans existens – har vi en monistisk eller dualistisk syn på denna? I denna värld av förgänglighet är det inte svårt att förstå att många väljer den senare. Men detta är en fråga som kräver längre utredning än vad som finns utrymme för här.

Det förefaller dock vara helt avgörande vilken definition vi ger ordet reinkarnation innan det går att yttra sig om dess eventuella kompatibilitet med kristendomens grundsatser.

För att förstå dagens sammanhang är det av stor vikt att se till det historiska skeendet. Reinkarnationstron fanns och diskuterades inom kristen tradition, från kyrkofadern Origenes till de kristna antroposoferna. Likaså har de ”nyandliga” rörelserna en gammal historia. Att Bengt Wadensjö genom sina undersökningar skulle ”medverka och öppna upp” (Nilsson) för en renässans av så kallad new age är osannolikt.

Strömningarna fanns levande långt innan dess, och undersökningsresultatet är snarare en indikation på ett pågående skeende än en orsak. Frågorna, som växte fram bland annat i det sena 1800-talets intresse för buddism, teosofi och kristen, antik och österländsk esoterik, framträdde i polemik med kyrkan, i ett ifrågasättande av rådande och av lagen tvingande kristna normer.

Det så kallade ”sammelsuriet” (Nilsson) härstammar från en lång rad religionshistoriska och teologiska diskurser, där tradition efter tradition utkristalliserade sig, med uppsving under sent 1800-tal, 1960-talet och möjligtvis återigen idag. Vad säger detta om vårt religiösa klimat? Vilka tvingande normer är nyandligheten protest mot i dag?

Mig veterligen brukar man inte, som Kjell Ove Nilsson menar, göra hopkok på à la carterätter. Av den anledningen är jämförelsen mellan en à la cartemeny och de nyandliga strömningarna helt korrekt. Mycket få, om ens någon, nyandlig skulle göra ett ”hopkok” av asatro, clairvoyans och panteism.

Nyandliga, kanske i högre grad än välmenande kristendomsföreträdare, är mycket väl medvetna om vad de väljer. I vår individualistiska selfie-kultur är det måhända inte så märkligt att människan också söker en egensinnig livsåskådning. Kollektiva svar – till exempel ”Jesus dog för våra synder” – är inte tillräckliga för att ge meningsfullhet. Man söker svar utanför normerna – kanske än mer i protest mot de sekulära dogmerna än de kristna. Hur möter kyrkan denna utmaning?

Hedda Jansson

doktorand i religionshistoria, Stockholm