Fundamentalistisk tolkning – men bara av handboken

Så har det hänt igen. En pension­erad präst åtar sig begravningsakten av en gammal vän.
Denne hade detaljerat skrivit ner sina önskemål och ­familjen vidarebefordrade dessa. Själv teolog hade den avlidne en del synpunkter på handbokens ­formuleringar gällande begravningsgudstjänsten, och kom med en del enkla förslag på tillämpningar av dessa.

 genomfördes enligt önskemålen och officiantens tydligt kristocentriska förkunnelse upplevdes av de när­varande som både genuin och teologiskt genomtänkt.

Någon anmälde ändå prästen till domkapitlet för avsteg mot handbokens ordning. Prästen fälldes och fick en erinran av sitt domkapitel. Inte så dramatiskt kanske man som utomstående kan tycka, men för den som har levt hela sitt vuxna liv i kyrkans värld med stor respekt för högvördiga domkapitlet är det en rejäl örfil. Men också en ännu värre signal till alla andra som lyhört försöker utforma begravningsgudstjänsten med hänsyn till både den avlidne och sörjande.

Händelsen väcker många både principiella och praktiska frågor.
Den nuvarande ordningen har bara två alternativ; borgerlig ­begravning – eller kyrklig enligt Svenska kyrkans handbok. Varje avsteg från den gör att akten skall ses som borgerlig, där friheten är total. Vem som helst kan förrätta en sådan – utom den som är ämbetsbärare och därmed lyder under ett domkapitel. Allt fler ­familjer väljer också en ”borgerlig” begravning, men med inslag av både psalmer och böner, men alltså utan präst närvarande.

Vad ska alltså en präst som den ovannämnda göra? Starka pastorala skäl och respekt för den avlidnes genomtänkta önskemål avgjorde valet. Den avlidne teologen ville under inga omständigheter ha en borgerlig begravning, något som också hade varit ytterst stötande för hans familj, anhöriga och vänner. I stället utgick han från handbokens ordning men gjorde några mindre förändringar. Heder åt honom, säger jag som gammal biskop.

Borde inte domkapitlet ha gjort samma bedömning, utan att för den skull kasta den trygghet och förutsägbarhet handboken ger åt sidan?

Både som gammal prästutbildare och biskop, liksom numera trogen kyrkobesökare, har jag säkert lyssnat på ett drygt tusental predikningar genom åren. Det som slår mig är vilken skillnad det är mellan den påbjudna handboksfundamentalismen å ena sidan och den totala frihet, för att inte säga ibland teologiskt godtycke, när det gäller tolkningen av vår mest centrala urkund, nämligen Bibeln.

Den friheten är naturligtvis inte bara av ondo, texterna måste kunna tolkas kreativt och anpassas till nya situationer och hänsyn till avnämarna. Men visst finns det rimliga gränser även där. Jag menar förstås inte att domkapitlen ska skicka ut några trospoliser i församlingarna, utan snarare bidra med fortbildning och fördjupande ­teologiska samtal. Men det som slår mig är skillnaden mellan friheten att tolka bibeltexterna och den påbjudna totala bokstavstroheten när det gäller handbokens formuleringar. I andra sammanhang tar vi hänsyn till pastorala skäl och försöker bemöta våra församlingsbor så lyhört som möjligt. ”Bokstaven dödar, men Anden gör ­levande” säger som känt Paulus.

Lennart Koskinen
seniorbiskop