Fungerar församlingen som prästens arbetsgivare?

2016 skrev jag en debattartikel i Kyrkans Tidning om prästers anställningsformer. Nu har debatten tagit fart igen – kanske för att det tråkigt nog visat sig att kyrkoråd offentligt kan säga att man inte behöver bry sig om kyrkoordningen eftersom biskop och domkapitel ändå inte har någon makt?

Vi lyder under lagar, avtal och – kyrkoordningen. Jag hävdar att de som säger att det inte går att göra stiften till arbetsgivare har fel. Det går med dagens regelverk och i de fall då regelverket gör det svårt så går regelverket att ändra. Tiden är mogen för att se över hur det fungerar med församlingarna som arbetsgivare för präster. Det behövs en gedigen utvärdering och mod att problematisera.

Det finns de som menar att kyrkoherdarnas arbetsuppgifter inte ligger inom stiftens ansvarsområde. Det är fel. En församling får till exempel inte rekrytera kyrkoherde (inte heller komminister) utan stiftets överinsyn och en församling kan av stiftsstyrelsen tvingas att läggas samman med en annan om inte samarbetet mellan kyrkoherde och ordförande fungerar.

Före år 2000 sköttes arbetsgivaruppgifterna för präster av stiften. Jag vet att det kan problematiseras huruvida de var anställda vid stiftet och att det fanns en otydlighet i arbetsgivarfrågan då församlingarna i de flesta fall beslutade om anställning. Men prästernas anställningsavtal utfärdades av stiftet, lönen sattes av stiftet, stiftet kunde besluta om omplacering och tjänstledighet och när man bytte församling inom stiftet behöll man sina semesterdagar med motiveringen att man hade samma arbetsgivare.

Kyrkomötet valde att lösa den otydlighet som fanns genom att helt flytta arbetsgivarskapet till församlingar/pastorat. Man hade lika gärna kunnat tydliggöra stiftet som arbetsgivare. Argumentet att man inte kan ha olika arbetsgivare på samma arbetsplats håller inte. Många kontor har både företagsanställda och personal från bemanningsföretag. I stort sett alla byggarbetsplatser har arbetstagare från olika arbetsgivare. Församlingar har präster anställda av församlingen och präster anställda vid stiftet – pastorsadjunkter.

Kyrkoherdar byts ut i en ökande takt. Ofta beror det på kommunikationsproblem mellan kyrkoherde och kyrkoråd.

Det som inte uppnåtts med anställningsreformen är en välfungerande arbetsmiljö med goda möjligheter till planering av personalbehov i stort. Och det finns ytterligare problem. En församling får inte vidta disciplinära åtgärder mot en präst utan domkapitlets medgivande – men det följs inte. Församlingar använder hot och ekonomisk ersättning för att kringgå reglerna. De flesta församlingar har lyckligtvis sluppit erfarenheten av dyra utköp och i flera av de fall jag har insyn i hade utköp inte behövts om omplacering varit möjlig. Detta hävdades redan på 1900-talet med jämförelsen att kyrkans arbetsgivarreform skulle kunna liknas vid att skolan anställde lärare vid lokal skola i stället för vid kommunen eller att försvaret anställde officerare vid ett förband i stället för vid försvarsmakten.

Kyrkoherden har i dagens kyrkoordning ingen arbetsledare. Den paragraf i kyrkolagen som lydde ”Kyrkoherden … svarar endast inför biskop och domkapitel…” är idag utbytt mot Kyrkoordningens skrivning (kapitel 5 § 2) ”Kyrkoherden ska… på eget ansvar…”. Kyrkoherden ansvarar för hur budget och kyrkorådsbeslut följs inför kyrkorådet – som man själv är ledamot av, men inte för hur man i stort sköter sitt arbete. När kyrkoordningen var på remiss förklarade en av utredarna att den nya formuleringen konkret innebär att kyrkoherden inte har någon arbetsledare utan leder sitt eget arbete – i likhet med de flesta verkställande direktörer. Kyrkorådet är kyrkoherdens arbetsgivare men inte arbetsledare. Detta fungerar för det mesta alldeles utmärkt men vi får problem när endera kyrkoherden eller kyrkorådet inte kan hantera ordningen. I nästan alla fall löses tvister med att kyrkoherden slutar – ibland efter en ekonomisk uppgörelse – utan domkapitlets tillsyn.

En församling får inte själv säga upp en präst utan att domkapitlet gett sitt medgivande. Detta kringgås genom att prästen efter mer eller mindre uttalad utpressning tvingas säga upp sig själv mot ersättning. De enda medel biskop och domkapitel har att tillgå mot präster och kyrkoråd som struntar i kyrkoordningen är pastoratsreglering och fråntagande av rätten att utöva ämbetet. En kreativ och effektiv metod är den som var möjlig före 2000 – omplacering eller förflyttning av präst. Dagens verktyg är för trubbiga – stiftsledningarna behöver fler metoder till sitt förfogande.

Vi har nu en situation där kyrkoherdar byts ut i en ökande takt. Ofta beror det på kommunikationsproblem mellan kyrkoherde och kyrkoråd. I några fall har kyrkorådet medvetet struntat i råd från domkapitel och biskop. I andra fall har kyrkoherden gjort detsamma! Vi har 109 pastorat/församlingar i Lunds stift och problemen är riktigt stora i ett antal av ett/en till fem åt gången.

Några exempel ur verkligheten:

• Församling vakantsätter kyrkoherdetjänsten och låter kyrkorådets ordförande fullgöra uppgifterna. Det är ett allvarligt brott mot kyrkoordningen men om inte rättelse genomförs finns bara pastoratsreglering som metod från stiftet. Det tar minst två år och mycket skada hinner ske under tiden.
• Församling anställer präster utan behörighetsprövning.
• Församling anställer en kyrkoherde domkapitlet avrått ifrån och sedan avskedar vederbörande utan rättslig prövning.
• Församling avskedar kyrkoherde i trots mot domkapitlet.

Flera resonemang bygger på tron att alla människor med rätt information och kunskap alltid väljer det rätta eller det goda. Så är det inte och därför behövs regelverk. Därför skulle kanske vår kyrka må bra av att stiftsanställa all personal – eller delar av personalen. Att stiftsanställa kyrkoherdarna är det enklaste och mest verkningsfulla.

Johan Tyrberg
biskop i Lunds stift