Det var inte bättre förr - men en del har blivit sämre

Jag uppskattar Per Westbergs engagemang och kunskaper i arbetsgivarfrågan. Han och jag har lite olika åsikter i frågan och drar delvis olika slutsatser. Och det är ju då en debatt är bra, för att inte säga viktig.

Jag vill belysa några av de frågor som gör mig engagerad:

På 90-talet när frågan debatterades gjorde jag en skrivelse som många av mina kollegor skrev under och skickade till lämpliga instanser. Vi lyfte tre teologiska och tre organisatoriska problem med att flytta arbetsgivaransvaret från stift till församling. Bland annat menade vi att den episkopala ordningen riskeras när församlingar felaktigt börjar tro att de äger hela frågan om anställning och uppsägning av präster. Domkapitlet måste som bekant både behörigförklara inför anställning och befogenhetspröva inför uppsägning – men detta kan kringgås. Så har det blivit, och därför ser vi ökande antal så kallade utköp. Vi varnade för att församlingarna är för små enheter för att hantera ansvaret för kyrkoherdar. De kommer därför att läggas samman till allt större enheter. Så har det blivit.

Vidare sa vi att låta präster vara anställda vid en församling är som att låta officerare vara anställd av en bataljon eller regemente – i stället för av Försvarsmakten, eller att låta en lärare vara anställd av en klass – i stället för av kommunen. Möjligheten till gemensam planering av utveckling i tjänsten blir i det närmaste omöjlig. Vi måste inte gå till omplacering, det kan handla om gemensamma samtal. Förr kunde man vara tjänstledig för ett utvecklande uppdrag och återvända till en tjänst eller inse att man är mer lämpad för en annan tjänst än den man för närvarande har. Nu har det i stället blivit konflikter med utköp och sämre möjligheter för stiften att rekryteringsplanera. Jag ska inte säga ”Vad var det vi sa?” – men jag tänker det.

Det har i en del sammanhang lyfts att stiften egentligen inte var arbetsgivare tidigare heller. Det är en felaktig slutsats. Vi som sökte tjänster före år 2000 skickade ansökan till stiftet. Efter att församling eller pastorat beslutat vem man ville ha stadfäste domkapitlet beslutet och en handläggare undertecknade anställningsavtalet på domkapitlets uppdrag. När man sökte tjänst i annat stift begärde man arbetsbetyg av sitt domkapitel. Semester beviljades av prost på biskopens delegation. Ville man säga upp sig gjorde man det till stiftet. Stiftet beslutade om lön och tjänstledighet. Stiftet beslutade alltså om tjänstens inledande, avslutande, ledigheter och förmåner. När jag bytte pastorat i december 1999 fick jag ta med mig innestående semesterdagar med motiveringen att jag inte bytte arbetsgivare! Det var samma stift. Jag blev kyrkoherde 1996 och fick delegation för arbetsmiljöuppgifterna i pastoratet av kontraktsprosten, som i sin tur fått dem av biskopen. Per, vi var anställda på stiftsnivå!

Jag förespråkar inte en återgång! Vi behöver röra oss framåt. Det som har blivit som ett resultat av att församlingarna är arbetsgivare är många gånger olyckligt, trots att många församlingar är mycket goda arbetsgivare. Jag hör från kontraktsprostar att kyrkoherdar tror sig ha rätten att utifrån ett arbetsgivaransvar förvägra komministrar att delta i konvent som sammankallas på biskopens uppdrag. Församlingar glömmer notoriskt att skicka ansökningshandlingar till domkapitlet och det har hänt att församlingar säger upp präster utan att domkapitlet medgett det. Jag kan räkna upp många olika problem. Men som sagt, vi kan inte gå baklänges och allt var inte bättre förr, precis som Per Westberg påpekar.

Men – vi har inte utvärderat reformen. Varför? Vad är det man inte vill veta? Finns det andra vägar att gå än att göra som det var innan? Jag tror det. Idag är pastorsadjunkterna (som tur är) anställda av stiftsstyrelsen och står under tillsyn av domkapitlet. Så är det också med stiftsadjunkter. Kyrkoherdar skulle kunna vara anställda av stiftsstyrelsen och övriga lokalt anställda. Det finns säkert fler möjligheter. Varför inte utreda detta?

Jag tror att svaret handlar om att man säger ”det går inte!” när man egentligen menar ”vi vill inte!”.

Jag är medveten om att inget kommer att hända nu heller. Jag har skrivit i frågan tidigare och bland annat sett svarsinlägg med faktafel. Så kan det bli nu också. Kanske ska jag därför våga mig på att profetera? En väg skulle kanske bli att man behöver lägga samman församlingar till allt större enheter tills hela stiftet är en enda församling med biskopen som kyrkoherde? Då kommer vi att behöva dela upp den enheten i mindre distrikt – som får benämningen ”församlingar”.

En annan väg kan bli att fler märker att det är dit vi är på väg (det kommer att dröja lite till men förändringstakten ökar) och därför väcka debatt och få en förändring till stånd under kontrollerande former. Så kan jag säga i framtiden ”Vad var det jag sa”.

Johan Tyrberg,
biskop i Lunds stift