Ge församlingarna åter vad de förlorat

Om några dagar inleds årets kyrkomöte. I skuggan av pandemin lär det inte bli någon munter tillställning. 207 av 251 ledamöter är efter överenskommelse mellan samtliga gruppledare uteslutna från att delta i plenum, debatt och beslut. 44 ledamöter har selekterats fram för att föra allas talan, rösta och besluta för de många. Kanske en nödvändig men inte så klok decimering.

Att inte genomföra kyrkomötet vore inte en lösning. Men att fatta avgörande och stora beslut som påverkar kyrkans framtid är än mer orimligt. Kritiken har varit förödande inför flera förslag som finns i kyrkostyrelsens skrivelser. Därför bör inga andra beslut fattas än för budgeten 2021 och beviljande av ansvarsfrihet för det gångna året. Formalia, men ingenting mer.

Visserligen har antalet ledamöter valts, så att det blir, i relation till kyrkovalet, lika demokratiskt som annars. Men detta räcker inte. 207 ledamöter kan inte delta i debatten – tala om att tysta talare. Så kan bara makten tänka, att debatt, diskussion och argument inte förväntas ändra någonting i besluten. Inga sakliga skäl förväntas påverka de beslut som redan fattats av den partipolitiska majoriteten.

Kritiken har gällt såväl kyrkomötets legitimitet som förslag framlagda i kyrkostyrelsens skrivelser. Ännu en centralisering som stärker Svenska kyrkans koncernstruktur.

Ändå, förslaget om obligatorisk central löneadministration för alla församlingar och pastorat innehåller i princip ingenting nytt. Skillnaden ligger i att det nu ska vara tvingande. Men inte ens detta är särskilt nytt. Processen mot en centralstyrd kyrka har sina milstolpar, vilka står där som relikter från det förgångna.

I kyrkostyrelsen avstod jag av två skäl från att reservera mig mot centraliseringarna. Det ena, att en centralisering av administration och lönehantering kan om den är tjänande och inte styrande vara effektiv och kostnadsbesparande. Det andra och viktigare skälet, att vad som nu sker är ett intet jämfört med den församlingsdöd som strukturutredningen medförde. Inte genom att församlingarna blev så mycket färre, utan genom att deras självständighet, integritet och beslutsrätt fråntogs dem.

I praktiken upphörde församlingarna med strukturutredningen även om de finns kvar till namnet. Församlingsinstruktionen som ett viktigt instrument för den minsta och lokala enheten är en illusion, eftersom allt ansvar, beslut, ledning och ekonomi numera ligger hos de ofta gigantiska pastoraten. Trots att den grundläggande uppgiften utförs i församlingarna är dessa inte grundläggande för kyrkan.

Mer avgörande än att storpastoraten får behålla sin lönehantering är därför att återge församlingarna vad som fråntagits dem. Där kärnverksamheten levs och utförs måste också besluten ligga. Ett dilemma inom Svenska kyrkan liksom inom annan offentlig verksamhet är att verksamhetens utförare inte har makten att besluta, medan maktens utövare som saknar kunskap om och verklig erfarenhet av verksamheten beslutar, administrerar och styr den.

Landskapsglömska eller smygande normalitet har det kallats när en förändring sker så långsamt att den inte riktigt observeras eller tas på allvar. För Svenska kyrkans del är den uppenbar när man överblickar några decennier.

Många små förändringar och några få stora har ackumulerats till vad vi ser i dag – en kyrka som i en långsam process av inre sekularisering desarmerats på sin teologiska stringens, identitet som en del av Kristi världsvida kyrka och församlingarna berövats varje rimlig självständighet.

Kanske är denna smygande normalitet en viktig orsak till att varje motion om att utvärdera strukturutredningen konsekvent avvisats. Om en utvärdering blir av kommer det att ha gått minst tio år efter förändringen och de flesta, som var med före och efter 1/1 2014 är då borta. Utredningen med titeln Närhet och samverkan ledde till Distans och centralstyrning.

Att partipolitiseringen är en orsak till utvecklingen är bortom varje rimligt tvivel. Den socialdemokratiske riksdagsmannen Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister, beskrev kyrkan och socialdemokratin som lika oförenliga som eld och vatten.

Ändå ville han 1919 behålla statskyrkan ”tills vi har omdanat den så att vi törs släppa den loss, dvs till dess att vi har fått bort obskuranterna och fått fram en modern teologi. Till den änden måste vi avskaffa kyrkans självständiga organ”.

Hundra år senare säger Wanja Lundby Wedin, att ”Svenska kyrkan har olika fromhetstraditioner, men det där borde vi ha lämnat bakom oss” (KT 43/2019). Det är samma andas barn, samma tankesätt, samma okyrkliga syn på kyrkan.

I den andan riskerar också årets kyrkomöte att fatta beslut i stora frågor utan förankring i församlingarna. Därför måste årets beslutsfattande begränsas till ett minimum. Annars lär vi än en gång stå som åskådare till förstärkningen av en kyrkokoncern.

Berth Löndahl
ledamot för Frimodig kyrka
i kyrkomöte och kyrkostyrelse
redaktör för Svensk Pastoraltidskrift