Glöm inte fridshälsningen!

Fridshälsningen är näst efter nattvarden det moment i gudstjänsten som tydligast synliggör vad kyrkan är: en gemenskap av troende som tillsammans utgör Kristi kropp. Vi som utgör denna kropp hör ihop och är beroende av varandra oavsett vad vi tycker om varandra, oavsett om vi kan tänka oss att umgås till vardags. Detta synliggörande är viktigt både för den som går i kyrkan varje söndag och för den som går dit en gång om året.

Det är annars så mycket i Svenska kyrkans gudstjänster som kan få oss att tro att gudstjänst är något som utförs av några särskilt utvalda – präst, kantor och möjligen en kyrkvärd – medan resten av oss sitter där som åhörare. Fridshälsningen hjälper oss att förstå att så inte är fallet: där blir varje deltagare i gudstjänsten viktig, tydlig och sedd. För en del av oss som nöter kyrkbänkarna är detta den enda hälsningen vi får den dagen; den enda gången under veckan som någon ser oss i ögonen.

Under pandemin var vi tvungna att avstå från kroppskontakt, och fridshälsningen förändrades. Vi fick inte längre ta i hand eller kramas, utan skulle hälsa på varandra på annat vis. Men gradvis innebar detta på många håll att fridshälsningen helt försvann. Och nu när restriktionerna är borta, tycks den nya vanan ha bestått. Jag har gått i ett antal svenskkyrkliga församlingar det senaste året, och fridshälsningen har lyst med sin frånvaro nästan överallt. Prästen säger ”Guds frid vare med er”, får kanske något mummel till svar och sedan börjar genast ”O Guds lamm”. Jag och min familj ser oss omkring efter någon att få ögonkontakt med, men det är svårt. Ännu mer sällsynt är det att någon sträcker fram handen. Min dotter, som föddes under pandemin, har gått i kyrkan hela sitt liv men aldrig fått vara med om att någon (utom oss föräldrar) hälsat henne personligen med en önskan om Guds frid.

Jag tror inte att någon menar illa. Men i vårt land och våra församlingar råder ofta blygsel. Fridshälsningen kräver av oss att vi aktivt gör något som tar emot, går över en osynlig gräns och öppnar oss för varandra. Därför tror jag det krävs en kraftsamling för att vi ska återgå till att hälsa varandra med Herrens frid igen – helst genom att ta varandra i hand.

Kyrkans kallelse är att verka för fred, och i ofredens och kapprustningens tid är denna uppgift ännu mer akut. Men för att vi ska kunna gå ut i världen och trovärdigt vittna om fredens furste och hans undervisning, måste vi först visa att vi själva är beredda att leva i försoning. Jag vill vädja till alla som leder gudstjänster: påminn oss alla om fridshälsningen, se till att vi tar den på allvar i varje gudstjänst där den ingår, och predika om dess syfte och historia. Pax et bonum!

Alva Dahl,
författare och översättare,
tillhör Franciskus tredje orden