Goda skäl att börja med brett samråd om kyrkosynen

Till årets reducerade kyrkomöte har kyrkostyrelsen överlämnat en skrivelse med den förbryllande rubriken: Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå 2021–2023 med anledning av coronapandemin. Coronapandemin är väl inte anledningen till vare sig skrivelsen eller till verksamhet på nationell nivå. En annan sak är att verksamhetens innehåll påverkas.

I den på grund av pandemin justerade versionen av skrivelsen har kyrkostyrelsen kastat in ett litet avsnitt om stora utredningar. Det är den ekonomiska situationen som anges som huvudmotiv för föreslagna utredningar om en samordnad kapitalförvaltning, om den demokratiska strukturen och om stiftsindelningen.

En samordnad förvaltning av prästlönetillgångarna synes ur principiell synvinkel vara tämligen oproblematisk. Beträffande det övriga som tas upp i skrivelsen, inklusive en tvingande anslutning till ett ekonomi- och lönecenter, finns goda skäl att låta det föregås av ett brett samråd om kyrkosynen och om relationen mellan kyrkans olika delar.

I såväl kyrkoordningen som lagen om Svenska kyrkan anges att Svenska kyrkan framträder som församlingar och stift och har till sitt förfogande nationella organ. Ibland kan man, inte minst via massmedier och internet nästan få uppfattningen att Svenska kyrkan framträder som nationell nivå och även har församlingar och stift. Det kan ses som en självklar följd av de ändrade kyrka-statrelationerna att de kyrkliga nationella organen har fått en mer framträdande plats. När det nu har gått ett par decennier kan det finnas anledning att se över relationerna mellan församlingar, stift och nationella organ. Man kan till exempel fundera över om det frekvent använda nivåbegreppet ger en riktig bild av kyrkan.

Den goda motiveringen för ett för alla gemensamt ekonomi- och lönecenter är omsorg om församlingarna så att de kan fullgöra sin grundläggande uppgift. Att det innebär en påtaglig inskränkning av den lokala självstyrelsen kan det inte råda någon tvekan om. Välvilja kombinerad med makt kan lätt leda till paternalistiska beslut.

Kyrkostyrelsen anger att anslutningstakten varit långsam eftersom det hittills varit frivilligt att ansluta sig till de gemensamma stödprocesserna inom det administrativa området. När man vill göra detta tvingande kan det tolkas som att styrelsen menar att någon med bättre insikt bör ta över beslutsfattandet. 

I kyrkostyrelsens skrivelse talas om avgiftsväxling när det anges att den avgift som församlingar och pastorat betalar för gemensam verksamhet behöver höjas för att finansiera ett ekonomi- och lönecenter.

Termen ”avgiftsväxling” torde användas som en parallell till ”skatteväxling”. Med detta avses att t.ex. en region höjer skatten för att ta hand om en tidigare primärkommunal angelägenhet och att kommunerna förväntas sänka sitt skatteuttag i motsvarande utsträckning.  Avgiftsväxling indikerar att det finns ett kyrkoavgiftsuttag inte bara hos församlingar/pastorat och stift utan även enligt beslut av kyrkomötet. Funktionellt är det nog på detta sätt även om avgiften till gemensam verksamhet går via församlingar/pastorat.

Förslag angående stiftsindelningen måste naturligtvis bygga på överväganden om stiftets uppgifter. Sådana överväganden behöver i sin tur kopplas till vad som ska göras av nationella organ och hur stiftens relation till församlingar och pastorat ska vara utformad. Det sistnämnda går inte att isolera från förnyade överväganden om den lokala nivån.

Diskussioner om församlingsråden ställning pekar på att det såvitt gäller inflytande och ansvar finns otydligheter ifråga om församlingen som grundläggande enhet. I en församlingsinstruktion jag hittar på internet står det: ”De tre församlingsråden deltar aktivt i arbetet genom att vara kyrkorådets ’förlängda arm’ till och från församlingsbon.” Detta synes göra pastoratet till något helt annat än samverkansorgan för församlingarna.

I kyrkoordningen sägs att pastoratet har det övergripande lokala ansvaret för att församlingarna fullgör sin grundläggande uppgift. Hur ett sådant övergripande lokalt ansvar förhåller sig till stiftets övergripande ansvar i en kyrka med episkopal struktur och till församlingen som grundläggande enhet behöver övervägas i ett sammanhang. Om stiftets uppgifter och dess relationer till församlingar och till Svenska kyrkan som helhet leder till ändrade stiftsgränser, till att det behövs fler stift eller till att uppgifterna till äventyrs kan tas om hand av ett mindre antal stift är en senare fråga.

Kyrkostyrelsen skriver att en uppgift för det tänkta utredningsarbetet är att säkra den demokratiska strukturen för framtiden till en lägre kostnad än i dag. Ett par enkla besparingsförslag skulle kunna vara att minska antalet ledamöter i kyrkomötet till kanske 151 ledamöter och att bara ha direkta val i församlingarna. Frågan kan ställas om man inte behöver tydliggöra kyrkomötet som organ där representanter för församlingar och stift kommer samman för att fatta gemensamma beslut.

I den överenskommelse som har träffats om årets reducerade kyrkomöte kan det inte sägas vara bilden av representanter för kyrkliga organ som primärt framträder. Det är första hand fråga om nomineringsgruppernas proportionella representation om än samtidigt strävan efter att samtliga stift blir representerade.

Gunnar Edqvist