Goda skäl att utreda alternativ prästutbildning

Mikael Mogren argumenterar i KT (250131) för en alternativ prästutbildning för personer som mitt i livet känner ett kall till präst. Mogren tar avstamp i Björn Vikströms utredning av prästutbildningen (SKU 2022:1).

Jag håller med Mogren och vill här något utveckla argumenten för varför en alternativ prästutbildning vore både rimlig och möjlig; kanske till och med nödvändig.

Utbildningen till präst är idag på nära sex år. Utbildningsplanen för den pastoralteologiska utbildningen till präst anger en studiegång som går från 255 högskolepoäng akademiska studier och åtta veckors församlingspraktik till tio veckors pastoralteologisk grundkurs och ett pastoralteologiskt slutår. Utbildningen till präst är alltså 5,5 år lång. 

Men till skillnad från andra långa yrkesutbildningar (läkare, civilingenjör, civilekonom) så omfattar prästutbildningen endast en magisterexamen och inte en master. I det fall en präst vill gå vidare till forskarstudier så behövs i normalfallet ytterligare ett års studier. Det är visserligen teoretiskt möjligt (se Högskoleförordningen) att söka in till forskarutbildning med en magister men i praktiken är kravet en masterexamen.

För den präst som bär på ett forskar-kall ligger alltså utbildningen på 6,5 år, samtidigt som CSN ger studiemedel i upp till sex år. 

Vad innebär detta? 

En slutsats är att det råder en konflikt mellan en redan fullspäckad utbildning och den i utbildningssammanhang vanliga logiken att söka utvidga kunskapens omfång. Vikström noterar att det i just en kyrklig kontext framförs klagomål på att det råder diskrepans mellan akademiska studier och praktiska färdigheter; att utbildningen inte tillräckligt tar fasta på samhällelig förändring; att prästerna inte är tillräckligt förankrade i församlingsliv. Mer specifikt nämner Vikström frågor som under senare år fått särskild uppmärksamhet: upplevelsen av att prästen behöver bättre kunskaper om ekumenik och religionsmöte, om samverkan med ideella medarbetare och om själavård.

Denna logik är inte unik för prästutbildningen utan förekommer också på andra professionsutbildningar: Hur är det möjligt att rusta studenter för att både ge dem all den kunskap de behöver i ett föränderligt samhälle och samtidigt göra dem till ”färdiga” praktiker?

Svaret är att det inte helt är möjligt, utan att lärandeprocessen måste fortgå också in i arbetslivet och alltså vara livslångt.

Men ett kreativt sätt att hantera frågan om kunskapsutmaningar, och som antyds av Vikström och Mogren, är att fråga vad det skulle innebära för kyrkan om hon fick in präster med dubbel kompetens och betydande arbetslivserfarenhet? Det skulle kunna röra kunskapsområden som pedagogik; psykologi och psykoterapi; konst och arkitektur; projektledning. Ett rimligt antagande vore att sådana personer skulle äga förmåga att knyta an till kyrkans utmaningar gällande undervisning, själavård, liturgi, samverkan och ledarskap.

Vi har redan idag många exempel på nyttan och glädjen med människor som tagit steget från en första yrkeskarriär in i prästyrket. Finns det anledning att undersöka om vi kan bereda plats för ytterligare kompetens från utsidan? Jag tror det. 

Men hur är det möjligt med en prästkallelse mitt i livet när den innebär 5,5 eller möjligen 6,5 års studier?

Här behövs det ytterligare utredning. Att anta utmaningen med en alternativ utbildning vore ett komplext projekt men inte omöjligt. Exempel från de nordiska grannländerna och från det anglikanska England visar att det redan idag finns ett antal modeller för en alternativ prästutbildning.

Men om vi som Björn Vikström knyter an till den rådande grundstrukturen hos akademisk utbildning så vore en möjlighet att tänka sig att kandidatexamen (inom annat huvudområde) + bryggkurs + masterutbildning = prästutbildning. Begreppet ”bryggutbildning” existerar visserligen inte i Högskoleförordningen. Men i princip skulle en ”brygga” ge högskolan möjlighet att precisera vilka kunskaper som måste finnas från studier på grundnivå innan tillträde sker till utbildning på avancerad nivå. 

Här uppstår frågor. Kan kandidatexamen vara i vilket huvudområde som helst? Behövs det en eller flera typer av bryggutbildningar? Och viktigare än så: hur kan vi tillgodose Högskoleförordningens krav om att en masterutbildning ska ge studenten ”[…] väsentligt fördjupade kunskaper […]” inom teologi/religionsvetenskap när personen ifråga inte tidigare har läst något på grundnivå?

Sådana frågor måste hanteras. Men så mycket är klart som att Högskoleförordningen lämnar långtgående utrymme för högskolan att själv avgöra villkoren för en utbildnings upplägg, för behörighet och för antagning.

Jag menar att det finns goda skäl att på allvar fundera över hur en alternativ prästutbildning skulle kunna se ut. Det råder brist på präster och Svenska kyrkan har behov av ökad rekrytering. Svenska kyrkan behöver dessutom den kunskap som präster med utbildning och arbetslivserfarenhet från andra yrkesområden är i besittning av. En utredning skulle vara på sin plats.

Anders Lundberg
Docent och lektor, Linnéuniversitetet. Ledamot i kyrkomötet