Gudstjänst är inte en upplevelse

REPLIK

Barn tycker visst inte att gudstjänster är spännande eller roliga. Det konstaterar biskop Sören Dalevi  och Emilia Kortman oroligt efter en undersökning i Karlstad stift (KT 28/9 2023). Därför bör vi förenkla, förkorta, modernisera, sätta barnen i centrum och skapa mysigare stämning i gudstjänsten. Debattörerna menar att barn inte ska vara ”pynt” och hävdar att ett svårtillgängligt språk är ett exkluderande maktutövande.

Logiken i argumenten speglar den alltmer utbredda uppfattningen att gudstjänsten är något slags ”upplevelse”. (För en forskningsöversikt i ämnet, se Caroline Klintborgs rapport om ”gudstjänstupplevelser” sammanfattad i SKT 11 2022). I många av Svenska kyrkans församlingar ställer man sig frågor som ”hur göra för att barnfamiljer ska komma hit?” eller ”hur skapa ett inkluderande tilltal i vår gudstjänst?” eller ”hur kan vår gudstjänst vara en upplevelse som får människor att vilja gå i kyrkan?” Det ligger i linje med den utgångspunkt som Dalevi och Kortman tar. Men frågan är om det verkligen är rimligt att tala om gudstjänst i termer av en ”upplevelse” som ska konkurrera på en upplevelsemarknad?

Om vi tar barnen som exempel. Ponera att man ställer ett par barn i förskoleklassålder inför valet av aktivitet en söndagsförmiddag. De får välja mellan 1) en barnanpassad gudstjänst 2) ett lekland 3) att stanna hemma och titta på TV. Det är sannolikt att de skulle välja vilket som helst av alt. 2–3, men antagligen inte alt. 1. Så tror jag att barn som jag känner skulle prioritera – och då går de i högmässa varje vecka (vilket de inte alls vantrivs med!). Jag gissar nu, men jag antar att barnen skulle göra ungefär samma prioritering om man bytte ut alt.1 mot att till exempel gå till skolan.

Svenska kyrkan står inför en mängd utmaningar som tar sig uttryck på olika sätt. Men om vi, som Dalevi och Kortman föreslår, ska reformera gudstjänsten efter vad barn skulle tycka var spännande eller roligt, så gör vi misstaget att behandla symptomen i stället för sjukdomen. Att många barnfamiljer inte kommer till kyrkan beror inte på att det är tråkigt eller meningslöst för barn att gå på gudstjänst, för att de känner sig som pynt eller är exkluderade av maktspråk. Det enkla skälet till att de flesta barn inte kommer till kyrkan är att deras vuxna inte tror att Jesus Kristus är världens frälsare och Herre. Det är det som är kruxet.

Ytterligare ett tankefel är att utgå från att liturgi och språk måste anpassas för att vara tillgängligt och inkluderande. Gudstjänst är Kristi kropp i funktion. Det är kyrkans sätt att leva. Det är mötet mellan levande Gud och hans folk genom bön, lovsång, ord och sakrament. Det är inte en teaterupplevelse bland andra på en konkurrerande marknad. Kommer inte människor till kyrkan beror det på att kyrkan har misslyckats med sin mission och undervisning – inte på ett exkluderande språk.

Barn tycker inte gudstjänst är spännande och roligt. Nähä. Måste de tycka det då? Måste allt som är meningsfullt vara spännande och roligt? Tror vi verkligen att de ”upplevelser” som i stunden känns kul alltid är de som formar vår identitet? Måste barnen alltid förväntas förstå allvaret i den kristna tron? Kan de inte bara få ingå just som barn på sina villkor även i sammanhang som kan vara allvarliga, vuxna, roliga, pampiga, tråkiga, högstämda, meningsfulla eller vad det nu kan vara.

Kanske kunde vi i kyrkan lyfta blicken från de snäva här-och-nu-perspektiven som så präglar vår samtid och tänka att det som vi kan ge barnen i gudstjänsten är ett slags teologisk och andlig litteracitet som många idag saknar? Det handlar om möjligheten att få växa in i och lära sig det som debattörerna kallar för ”kyrkiskan” som ett modersmål. Vilket i sin tur kan lägga grund för att med egna livserfarenheter växa i sin tro.

Det är bra att vi har undervisning som kompletterar högmässan. Det är bra att vi har bibelbearbetningar, sånger och lekar som hjälper barn att tillgodogöra sig berättelser och sätta igång tankar. Men hur ska barnen få växa om det stannar på den nivån? De behöver trygghet och värme i kyrkan. Men de behöver också se att tron betyder något för deras vuxna. Vad gör det med ett barn att se en vuxen visa vördnad inför korset som leder processionen in i gudstjänsten? Vad gör det att höra vuxna stämma in i kyrkans psalmer, bekännelser och böner? Vad gör det med ett barn som sedan själv får bära en ikon i samma procession? Jag tror att det har en omätbar betydelse för barn att få se vuxna som tar sin tro på största allvar och själva få vara en del av det.

En mig närstående fyraåring var med på en begravning häromdagen. Man kan inte tänka sig en mindre barnanpassad tillställning. Men han var oupphörligt fascinerad av det som skedde i kyrkorummet. Musiken, bönerna, griftetalet, kistan, och att – precis som alla andra – få lämna en blomma vid avskedet. Må så vara, att hans främsta fundering efteråt gällde vilket träslag kistan var gjord av. (Björk, konstaterade han efter att ha funderat.) Vi vuxna ska inte tro oss veta vilken upplevelse som passar barn eller vad som är ”roligt” eller ”spännande”.

Barns tro och andliga utveckling förtjänar att tas på största allvar. Det sker inte genom att vi omgestaltar våra högmässor till lättillgängliga upplevelser med teaterinslag och ett  förenklat språk. Om vi fokuserar på upplevelsen här och nu för att skapa en barncentrering vad får då barnen med sig in i framtiden och vad de ska kunna växa in i? Jag tror att vi riskerar att hindra barnens gemenskap med tidigare generationer i vår kyrkliga tradition – den tradition vi som Gudsfolksgemenskap har ärvt och ständigt står i dialog med genom dem vi är och de frågor vi själva bär med oss från våra olika livssituationer.

Carl Sjösvärd Birger
Pastorsadjunkt och teologie doktor