Hur gör vi för att slippa kyrkoval?

Kyrkoval står för dörren. Ärkebiskopen har gått ut och sagt att de politiska partiernas tid i Svenska kyrkan borde vara över. Vi som arbetar i församlingarna förfäras över både stora arbetsinsatser och kostnader. Ett val tar tid och kostar pengar.

Vi som är kyrkoherdar och sitter i kyrkoråd vet hur hopplöst föråldrade arbetsformer lever kvar. Nomineringsgrupperna gör upp på gruppmöten och möts vid sammanträdena som vore det en boxningsring. Arbetsformerna är svåra att förnya. Unga människor lyser med sin frånvaro.

En av de vanligaste frågorna jag får om kyrkan är varför alla politiker är kvar. Har ni inte skilt er från staten? Jo, det har vi. Men det kyrkokommunala komplexet tycks ingen rå på. Ärkebiskopens uttalande är en smula senkommet. Antje Jackelén och de andra biskoparna borde ägnat de senaste fyra åren åt att ifrågasätta systemet. Många av våra biskopar är märkvärdigt tigande när det gäller Svenska kyrkans partipolitisering. Själv kyrkoherde i Täby, som är solitt borgerligt, uppfattar allt för många av församlingens tillhöriga att Svenska kyrkan är en socialdemokratisk sidoorganisation.

Men hur gör man då i stället. Hur gör vi för att slippa kyrkoval?

Först måste sägas att demokratin är en grundbult i Svenska kyrkans identitet. När kyrkan kom till Sverige, hundratals år innan reformationen, ville socknen äga sin kyrka och ha inflytande över kostnaderna. Därför är vår kyrka demokratisk.

Hur väljer man då kyrkoråd utan kyrkoval? Mitt förslag är att vi hämtar inspiration från lagstiftning om stiftelser. En stiftelse behöver en styrelse, en valberedning och revisorer. Dessutom behövs en kontrollinstans som tar emot årsredovisningar och har tillsyn över verksamheten.

På liknande sätt kan en församling ha ett kyrkoråd vars antal ledamöter bestäms av domkapitlet. Stora församlingar har större kyrkoråd än mindre. Ett visst antal ledamöter ska kunna något om församlingens verksamhet, andra om fastigheter och andra om ekonomi. Valberedningen föreslår och domkapitlet väljer. Ledamöterna i kyrkorådet bor förstås i församlingen, eftersom vi är en territoriell kyrka. Det är en annan av våra grundbultar. Kyrkorådet förnyar sig själv med stöd av valberedningen. Årsredovisningarna revideras och skickas in till domkapitlet. Församlingsinstruktioner och verksamhetsplaner går samma väg.

Stiftsstyrelserna föreslår jag tas bort. Det räcker med domkapitel som kan väljas av stiftens kyrkoråd genom representation. En kyrkoherde och en lekman från varje kyrkoråd är med och röstar. Domkapitlen väljer i sin tur domkapitlet i Uppsala stift tillsammans med församlingarna i ärkestiftet. Uppsalas domkapitel får utökade uppgifter som kyrkostyrelse.

Till sist kyrkomötet. Det sätts samman av samtliga domkapitel inklusive biskoparna och samlas för att besluta om vissa lärofrågor såsom kyrkans böcker och vissa beslut vad gäller förvaltningen av nationell nivå. Nationell nivå anpassas förstås till vad kyrkoordningen säger att nivån ska syssla med – främst kyrkans interna rättsskipning – och inte en massa annat. Till ärkebiskopens förfogande ställs ett litet kansli med några medarbetare som i sig inte ingår i nationell nivå. Det garanterar ärkebiskopens frihet. På samma sätt gör man i stiften. Biskoparna får små kanslier omkring sig.

ACT Svenska kyrkan och Utlandskyrkan blir tillsammans med Svenska kyrkans unga och andra sådana organisationer åter självständiga. Utan att någon verkar förstå hur det gick till blev Svenska kyrkans Mission och SKUT exproprierade av den politiska makten i kyrkostyrelsen, införlivade i nationell nivå och avlövade sin ställning som demokratiska folkrörelser. Trovärdigheten sjönk som en sten bland kyrkfolket.

Svenska kyrkan är inte en koncern med ärkebiskopen som VD och kyrkokansliet som huvudkontor. Svenska kyrkan är en löst sammansatt teologisk federation där olika fromhetstraditioner, organisationer och sammanslutningar levat självständiga och fruktbara liv.

För en tid sedan blev jag av en tjänsteman på kyrkokansliet tillskriven som företrädare för lokal nivå. Nu råkar det vara på det viset att Täby med alla andra församlingar är ett pastoralt område, liksom stiften. Får detta inomkyrkliga nyspråk breda ut sig kvävs vi ihjäl av den infarkt som Sören Ekström redan för många år sedan varnade för.

Michael Öjermo
kyrkoherde i Täby