Jag vågar påstå att Bibel 2000 hade hindrat min frälsning

Jag kom till kristen tro 1998. Det var i grevens tid.

Såhär gick det till: Jag jobbade intill Kungsträdgården i Stockholm. På onsdagarna under lunchen lyssnade jag ibland till orgelmusik i S:t Jacobs kyrka. Jag var då likgiltig inför kristen tro. På väg ut från kyrkan efter en sådan orgelstund såg jag på ett anslag att prästen Monika Regnfors Sjörén precis då skulle starta en samtalsmässa. Eftersom jag tror på samtal och ögonkontakt beslöt jag mig för att delta i mässan.

Mässan ägde rum i ett sidokapell längst fram till höger i kyrkan. Under mässan uppstod en stämning av intimitet i rummet som jag fann vara intressant. Intresset växte när vi läste och samtalade kring psaltarpsalm 23. Jag tänkte att det kanske fanns anledning att undersöka vad Svenska kyrkan har att erbjuda eftersom jag alltid sökt svar på existensiella frågor i skönlitteraturen. Jag började gå i mässan, läste Bibeln på egen hand och samtalade med Monika och stambesökare i kyrkan kring bibeltexter. 

Efter ett tag blev jag rent av kyrkvärd. Plötsligt, utan att jag riktigt begrep hur det gått till, upptäckte jag att kristen tro ingick som en stor del av ballasten i den skuta på vilken jag seglar fram i livet. Jag hade blivit frälst.

Bibelkommission 2000 har antingen inte uppmärksammat eller brytt sig om att Erasmus av Rotterdam påbjuder att skriftspråket skall vara estetiskt, tydligt och personligt. Exempel på detta är följande två strofer i just psaltarpsalm 23:

"Han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten" i 1917 års översättning ändrades till "Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten" i Bibel 2000.

"...Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal; fruktar jag intet ont" i 1917 års översättning  ändrades till "Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont" i Bibel 2000. 

Detta är bara två exempel på hur språket i Bibel 1917 förflackades.

Den som jämför predikotexterna i Bibel 2000 med motsvarande texter i 1917 års översättning kan lätt konstatera att de många ändringarna ofta verkar ha blivit till bara för sin egen skull och dessutom nästan alltid på estetikens bekostnad.

Bibelkommission 2000 lyckades dessutom med att inte bara förstöra skönheten i Herrens bön utan även göra den obegriplig.

Och det värsta av allt: Bibelkommission 2000 hann inte med att ta fram en notapparat. Hur i all världen ska den som på egen hand, eller i en samtalsgrupp för den delen, kunna åstadkomma en djupläsning utan en notapparat?

Den som försöker närma sig eller utveckla kristen tro med hjälp av Kierkegaard bör undvika Bibel 2000. Det är visserligen inte alldeles enkelt att förstå Kierkegaard, men ett står klart – estetik ingår alltid i hans tankevärld.

Nu ska man ju vara försiktig med kontrafaktisk historieskrivning; men jag vågar påstå att jag utom varje rimligt tvivel inte hade blivit frälst om jag gått till min första samtalsmässa efter det att Bibel 2000 sjösatts.

Jag begriper att det kan finnas förtjänster med Bibel 2000 som jag inte förstår. Men jag vågar påstå att den som i sitt sökande efter kristen tro behöver djupläsa bibeln eller läsa den som skönlitteratur bör välja undvika Bibel 2000.

Slutligen: Bibeln i 1917 års översättning bör finnas lättillgänglig för kyrkobesökarna.

Gunnar Lundström, Sala