Klimatet har med bekännelsen att göra

Och på den punkten, hur vi trott och tänkt, måste vi i gammal god luthersk stil börja med syndabekännelse. Vi behöver med botfärdiga hjärtan be och bekänna:

1.Vi har missuppfattat tron och trott på läran, att tro är ett försanthållande av dogmer. Men tro är en relation, ett sätt att förhålla sig till skapelsen. Människan är en del av skapelsen och kan inte ställa sig över, kontrollera och exploatera den. Då sågar hon av den gren hon själv sitter på, därför att den synen ger fel relation till skapelsen. Låt oss bekänna dessa relationsbrott. Botfärdigt, för det bereder för förändring på djupet.

2. Vår kyrkotradition har fokuserat på synd, skuld och försoningsoffer. De tankarna finns i snart sagt varje (äldre) psalm. Ett kvinnligare förhållningssätt betonar mer moder Jord än fader Himmel. Det ser att materien (universum består av materia och anti-materia, vad det nu är) är både evig och oändlig.
Framför allt är jorden och livet på den heligt. Om vi förstör den kan vi inte köpa igen den för aldrig så mycket pengar. Att hålla jorden helig är ett lika andligt förhållnings­sätt som det traditionella. Andliga tankar emanerar för övrigt också ur materiella hjärnor.

3.Rädslan för att bejaka den moderna världsbilden är en slags klentro. Vetenskapen är inte farlig för tron, snarare tvärtom. Varför skulle övernaturliga gudsingripanden vara större och finare under än jordens och universums och våra kroppars under?
Det finns alltid ett mysterium kvar, skrev Antje Jackelén inför påsken. Naturens mysterium väcker förundran och vördnad, en relation som ger beredskap för att ändra livsstil.  Låt oss tro och lita på det naturlagsenliga kretsloppet som ger nytt liv. Om det talar ju påsken. Det ger grund för hopp och är evangelium i dessa tider av klimatångest som fler än hälften av våra ungdomar lider av.