Advent, fasta och varför inte också skapelsetid

”Skapelsetid” (1 september -4 oktober) är förbi. Den stund på året då kyrkorna runt omkring i vår värld hyllar och ber för skapelsens mångfald och hur Gud är i sin skapelse och samtidigt utanför, det som i teologiska sammanhang kallas för panenteism. 

Även om skapelsetid är över så är den akuta klimatsituationen inte det. Det är förvånade hur tyst det är i både kyrka och samhälle kring en av det största hot mot skapelsen och därmed mot mänskligheten.

Anita Goldman skrev en lång och initierad artikel i Dagens Nyheter den 30 oktober med titeln Vår tids viktigaste kulturfråga avgörs nu - ingen bryr sig. Artikeln handlar om COP 16 och planen för att rädda en miljon utrotningshotade arter från den sjätte massutdöendet och hur det hänger ihop med kulturell enfald. Hon menar att ”Arternas utdöende rör vid livets själva kärna”.

Alltså, från vårt kyrkliga perspektiv, handlar ”livets själva kärna” om Gud, det handlar om vår relation till Gud. Eftersom ordet religion kan härledas till latinets återknyta, handlar religion om att återknyta till vårt ursprung, vår relation till skapelsen. Därför är klimatkrisen i allra högsta grad ett teologiskt problem möjligen i dignitet med svält, folkmord, mänskliga rättigheter och rätten att få tro på Gud. Skapelsen kan ses som ett sakrament, ett tecken på Guds närvaro. Att bortse från detta är att skära av livsnerven.

För många ursprungsbefolkningar upplevs vi, i modernitetens och den filosofiska postmodernismens efterdyningar, som avskurna från livskällan själv i det att tron inte är en integrerar del av vår vardag. Vi behöver återknyta till denna livskälla och inte göra skillnad på sakralt och profant där ingen skillnad finns, allt tillhör Gud.

Från ett teologiskt perspektiv går det att försvara den uppfattningen och att det dessutom har varit så från allra första början både i den judiska och kristna gemenskapen. Läs bara John Cryssavgis bok Creation as a Sacrament. 

Läs hur Bibelns psaltartexter, Jesu egen bönbok, (89, 93, 95, 96, 97 med flera) är fyllda av vikten att respektera och förstå skapelsens alla former som en del av Guds inkarnation. Jesus Kristus är förvisso den främsta av inkarnationerna och Guds uppenbarelse för oss människor. Paulus skriver i Romarbrevet 8 hur skapelsen väntar på att bli befriad (från synd?). Därför är det också Kristus som kan befria hela skapelsen från synd och lidande. Vi som medskapare, herdar och präster för skapelsen, kan vårda och be för våra bröder och systrar i den och medvetandegöra den livsväv som skapelsen utgör och som vi är en del av.

Jag uppmanar därför kyrkans ledning att göra skapelsetid till en av kyrkoårets firningstider i dignitet med advent och fasta, med uppmaningar att under denna fem veckor långa tid uppmärksamma vår och skapelsens relation till den heliga treenigheten i predikningar, liturgik, musik och böner. 

Ge skapelsetid den teologiska och liturgiska tyngd som den har rätt till.

Gunnar Pelinka, präst