Handling är hopp

”Och Ordet blev kött och bodde bland oss…” Johannesevangeliet inleds med en berättelse om Guds skaparord som blev kött, antog mänsklig gestalt, och tog sin boning mitt i mänskligheten. Det Ord, genom vilket allting kom till, blev människan Jesus. Johannesprologen har gett upphov till otaliga utläggningar, men i denna tid behöver vi särskilt stanna upp vid det vidunderliga och nödvändiga. Ordet som får liv.

Klimatkrisen är mänsklighetens största ödesfråga. Den utmanar vårt sätt att förstå vår tillvaro och vår uppfattning om vad som är ett gott liv. Klimatkrisen är den våta filten som ligger över alla andra kriser. På så vis är klimatkrisen en existentiell kris, den tvingar oss att på nytt ställa frågan ”vad innebär det att vara människa?”.

Klimatkrisen tvingar också kyrkan att ställa en särskild fråga, ”vad innebär det att vara kristen?”. Vad innebär det att följa Jesus i en värld där vår livsstil bidrar till att människors livsvillkor och hela mänsklighetens existens hotas? I Svenska kyrkans färdplan för klimatet är ett av effektmålen till år 2030 att "verka för den värderingsförändring som vi som mänsklighet behöver åstadkomma.” Målet kan tyckas enormt, men samtidigt är det precis just detta som kyrkliga organisationer bör se som sitt ansvar i den existentiella kris vi befinner oss i. Kyrkan har en unik möjlighet att svara an på existentiella frågor.

I målet om att skapa en värderingsförändring vilar en vanlig missuppfattning. När vi talar om värderingsförändringar tenderar vi att tänka att det är de som leder till ett nytt beteende. Men värderingsförändringar går inte före beteendeförändringar. Klimatpsykologerna är tydliga med att beteendet måste ändras först, innan vi kan skapa nya bilder av framtiden. Beteendet förändrar värderingarna. Vill Svenska kyrkan verka för värderingsförändringar är det alltså genom att ändra vårt sätt att handla som vi kan lyckas.

Denna missuppfattning kan tyckas trivial, men faktum är att den ger förödande konsekvenser. Om vi tror att det är genom värderingsförändringar som vi uppnår beteendeförändringar är det till värderingarna som vi kommer att vädja. När vår förståelse av värderingar är att de är en slags intellektualiserade ställningstaganden, blir problemet intellektuellt. Har vi denna förståelse tror vi att den nödvändiga förändringen uppnås genom inspirerande föredrag eller möjligen någon enstaka uppfordrande predikan. Vi ska inte förminska dessa insatser, men de räcker inte. Vi behöver komma bort från idén om en stark distinktion mellan ord och handling.

Det är varje kristen människas uppdrag att sprida evangeliet, men det är prästens, eller pastorns, uppgift att förkunna för församlingen. I prästens vigningslöften står det att denne ”rent och klart [ska] förkunna Guds ord…” och i ett annat vigningslöfte, riktat till både präster och diakoner, står det att de ska ”leva så bland människor, att [de] blir vittnen om Guds kärlek…” Muntlig förkunnelse och liv hänger ihop. Vi får påminna oss om Franciskus av Assisis ord: ”Förkunna alltid evangeliet, om nödvändigt, använd ord.” Vill vi vittna om det goda livet gör vi det inte främst genom att prata om det, utan genom att själva leva det. Vill vi mana människor till protest och att agera profetiskt är det genom att själva protestera och vara en profetisk röst. Vill vi få människor att omvända sig gör vi det genom att först omvända oss själva. För att parafrasera Jakobsbrevet: utan handlingar är orden döda.

Klimatkrisen är inget särintresse. Den är en medmänsklig, kristen skyldighet och angelägenhet att engagera sig genom. Vi ska älska vår nästa. Vår nästa är skapelsen, de människor som just nu drabbas hårdast av klimatförändringar, och nästa generation. I vår tid tvingas var och en av oss att ställa sig frågan ”vad innebär det att vara kristen?” och sen leva ut svaret. I Johannesevangeliets inledning berättas det om hur Guds skaparord blir konkret och får liv. Så måste också våra ord om det goda livet och att älska sin nästa som sig själv bli konkreta i våra egna liv. I handling och ord måste vi förkunna svaren på de existentiella frågor som klimatkrisen väcker. Endast så kan vi nå de värderingsförändringar som vi som mänsklighet måste åstadkomma. Hopp om framtiden får vi inte när nya värderingar inte följs av reell handling. Men handling för framtiden ger oss skäl att hoppas på något bättre.
Handling är hopp

Fanny Sverke, diakonkandidat i Stockholms stift och klimatambassadör

Samuel Hall, prästkandidat i Stockholms stift och klimatambassadör