Så undviker kyrkan att bli levande död

Enligt kristen tradition läser människan både naturens och Bibelns bok. Skapelsen och skriften talar båda om Guds uppenbarelse för människan i världen. Kyrkan befinner sig alltid däremellan. 

När kyrkan gör sitt jobb är den en tolk mellan omvärld och evangelium som röjer undan människans uppfattningar om tydliga skiljelinjer mellan heligt och profant. 

Om kristendomen förlorade sitt inflytande över den sekulära sfären – kulturen och politiken – i samband med upplysningen förlorar den tvärtom sitt monopol över det religiösa livet under postmoderniteten. Kyrkorna avfolkas vartefter de kristna traditionerna spelar mindre roll, men uttryck för spiritualitet dyker upp på oväntade platser. 

När nu kyrkomötet under årets andra session, kommande måndag till onsdag, närmar sig temat Kyrkan i det offentliga rummet har Svenska kyrkans högst beslutande organ tagit på sig en uppgfit som är varken liten eller enkel. 
För att kunna debattera vad kyrkan borde bli är det kanske på sin plats att först definiera den krisande kyrkans risker.

Den tjeckiska, katolska prästen, filosofen och sociologiprofessorn Tomáš Halík skriver i boken The Afternoon of Christianity: The courage to change (University of Notre Dame Press, 2024) om hur den kristna kyrkan befinner sig i en särskilt betydelesfull tid. Halík gör en djuppsykologisk läsning av den kristna kyrkans historia för att komma fram till att hon nu befinner sig i en tid av kris, ett kairotiskt ögonblick.

På grekiska finns dels den kvantiativa tid – chronos – som ständigt pågår, mätbar i sekunder, timmar och år. Dels den tid – kairos – som snarare betecknar en viss kvalitet, en tid med särskild angelägenhetsgrad, ett "nu" som inte bara existerar utan också ställer krav.

Tomáš Halík varnar för att kyrkan blir en inhägnad, esoterisk trädgård. Uppmaningen till kyrkan i dag torde kunna formuleras så här: Är gräset grönare i kyrkan än i världen utanför är det för att kyrkans folk inte beblandar sig nog med det övriga samhället.

Den kristna missionen är alltid utåtriktad. Den som uppriktigt söker sig inåt kommer där att ana den avbild av självutlämnande kärlek som ser till den minsta först. Men andliga upplevelser i sig kan bli en avgud om de förvanskas till själva målet för tillbedjan. Då blir det kristna sökandet inget annat än en drog som i stället för att fördjupa relationen till världen stänger ute den.

Blir kyrkan däremot ett ghetto är den en plats där en segregerad grupp människor lever sina liv vid sidan av det övriga samhället. Kyrkan som ghetto behöver vare sig vara en fattig, hotad eller illa ansedd plats. En risk med i synnerhet Svenska kyrkans statsnära relation och identitet genom historien är att församlingarna inte återspeglar den mångfald som finns i övriga samhället. 

Men kyrkan vare sig definieras av etnicitet, klass eller bakgrund. Den är självskrivet gränsöverskridande, men behöver våga förändras för att inte förstärka de ökande avstånden mellan sociala och demografiska grupper.

Ett mausoleum är också det en beteckning för en död gemenskap. I ett samhälle som är kristet av tradition kan det vara svårt att förmedla att Jesus inte bara uppstår på påsk utan att församlingen firar hans liv i varje nattvard. Det vackra med Svenska kyrkan är att hon inte efterfrågar någon bekännelse. Men för de människor som däremot längtar efter ett djupare andligt liv måste steget till kyrkans tradition göras kortare. 

Därför är Svenska kyrkans viktigaste frågor just nu ekumenik mellan kyrka och samhälle, ökat lekmannaansvar, fördjupad spiritualitet och engagemang för världen. 

Målet med en folkkyrka som tar plats i offentligheten är inte att kyrkorna ska fyllas med folk. Det är att folket ska fyllas av kyrkan.

Fanny Willman, ledarskribent