Vi uppmanar kyrkomötet att bejaka dessa två motioner

”Vi ber om fred för hela skapelsen. Vi ber om barmhärtighet och omsorg för alla som drabbas av krig. Vi ber för alla som lever under rädsla förtryck och förstörelse”. 

Ärkebiskop Martin Modéus formulerar det så fint i ACT:s julinsamling. Vi berörs av starka bilder som talar till våra känslor och vår generositet.  

Har vi en väl artikulerad teologi för fred i relation till världens pågående krig och konflikter och ur vilken kunskap hämtar den sin grund? Att fred hänger nära samman med icke-våld som metod och praktik och alltid behöver ställas i relation till rättvisa, har varit den kristna fredsrörelsen huvudmotiv i snart 100 år.  

Fred är ett grundackord i både kristendom, judendom och islam. Men. Rysslands krig mot Ukraina pågår. Israels krig mot Gaza betecknas av många som ett folkmord. Till vittnesmålen från Gazaremsan sällas nu nu israeliska soldater som berättar om hur de uppmanas att döda alla som rör sig och medvetna attacker mot flyktingläger och sjukhus.

Hur skall vi kunna förstå och förhålla oss till dem som skakar av fasa när de ser en palestinsk flagga, eftersom de uppfattar den antisemitisk? Hur skall vi kunna möta den som inte betraktar befolkningen i Gaza eller i Libanon som människor. Sammanblandningen av kritik mot staten Israels politik och krigföring med antisemitism ställer höga krav på den som vill tala om och verka för fred, liksom osynliggörandet av den islamofobi som växer och normaliseras.

Martin Modéus lyfte i sitt linjetal på kyrkomötet oktober fram en bild av den kristnes roll i mötet med det outhärdliga: att be också för den som gjort det allra värsta. Det är en vacker möjlighet, men den är inte tillräcklig. Vi bör närma oss respektive konfliktområden utifrån folkrätt och kunskap om faktiska förhållanden, och utifrån de mest drabbades perspektiv. Därtill krävs mod att tala sant om det som sker och tydliga ställningstaganden tex mot krigsbrott och mot svensk vapenexport till krigförande stater. Jean Zaru, kväkare och kyrkoledare i Ramallah på den ockuperade Västbanken, formulerar kravet att älska sin fiende som orimligt, så länge fienden står med ett vapen i hand.

Till årets kyrkomöte har vi ställt oss bakom två motioner; en om att Svenska kyrkan skall understryka den internationella domstolens i Haag (ICJ) uttalande från i somras om att Israel måste dra sig tillbaka på från ockuperade områden. Den andra motionen handlar om att Svenska kyrkan på alla nivåer har anledning att fördjupa sitt engagemang och sin kunskap om fred. Båda motionerna ligger på en miniminivå av vad vi kan göra och säga – i den tid som omger oss.  

Det internationella och ekumeniska fredsarbetet, som inte minst under nästa år kommer att belysas under temat Tid för guds fred behöver förankras och fördjupas för att verkligen kunna utgöra en motvikt mot militarisering, normalisering av alla former av rasism och osynliggörande av ’de andra’.  

Vi uppmanar kyrkomötet att bejaka dessa två motioner.

Anne Sörman, Britt Björneke och Marie Buhr, kyrkomötesledamöter, ViSK