För en spärr är 0 procent av argumenten giltiga

Äntligen! Kyrkomötet har inlett årets andra session i Uppsala. Inför lunchpausen laddade ledamöterna upp med att debattera en av årets stora och viktiga frågor. Den om huruvida en nomineringsgrupp som inte samlar ihop en viss procent av rösterna i kyrkovalet ska kunna nekas mandat i Svenska kyrkans högst beslutsfattande församling.

Svaret är varken två procent eller tre procent. 

Svaret är nej. 

Kyrkostyrelsen vill se en procentspärr och som första vice ordförande för kyrkostyrelsen hävdar Wanja Lundby-Wedin (S) att det är till de små nomineringsgruppernas fördel om de kan delta “på hyggligt lika villkor” genom att ha representation i varje utskott.

Men det är inte i utskotten som besluten fattas. Det sker i de i plenum förlagda förhandlingarna. Detta faktum belystes i debatten, varpå Wanja Lundby-Wedin kontrade med att “vi aldrig skulle hinna med besluten om alla beslut fattades i kyrkomötet”.

Medan det är sant att utskotten har i uppgift att bereda ärenden för att möjliggöra smidigare förhandlingar i plenum saknar utskotten formell makt. Även om utskotten är sammansatta av förtroendevalda innehar de där mer av en tjänstemannamässig roll.

Om det inte finns tid för kyrkomötet att utöva den av medlemmarna givna makten är det för att kyrkomötet inte ges nog tid. Kyrkomötet borde då snarare överväga något som halvårsvisa kyrkomöten eller längre sessioner. 

I kyrkan är det dessutom avgörande att stimulera möjligheterna för helt nya nomineringsgrupper att uppstå. För varje kandidat som ställer sig till förfogande att föra medlemmarnas talan borde utgångspunkten vara att välja den nomineringsgrupp som bäst representerar dennas teologiskt motiverade önskade inriktning för kyrkan. I andra hand kan det hända att den sammanfaller med en politisk-ideologiskt sammansatt grupp.

Kyrkomötet är inte Soho house på Östermalm. Det är inte en klubb där inträde nekas den som inte har popularitet nog att inteckna premiummedlemskap. Medlemmarna ska kunna skriva så många inbjudningskort de önskar till just denna sammankomst. Räcker rösterna till ett mandat. Ja, då ska mandatet också existera.

Men medan de formella banden till partierna minskar vartefter flera nomineringsgrupper har valt att lösgöra sig från politiska partier visar kyrkostyrelsens förslag på en procentspärr en osund vilja att genom kyrkomötets egen formalisering efterlikna rikspolitikens spelregler.

Det är obegripligt eftersom kyrkomötet inte bildar någon regering. Att likna kyrkomötet vid en riksdag är en fungerande metafor, däremot är kyrkostyrelsen ett partssammansatt organ. Kyrkostyrelsen är därför inte ett organ som kommer med bud om annat än viss löpande verksamhet, utan är som verkställande organ till sitt väsen snarare en curlande förälder.

Med statsvetenskaplig terminologi är kyrkostyrelsen på sin höjd en samlingsregering, ett organ som både i storm och på lugna vatten verkar för hela väljarkårens bästa.

Kyrkomötet har däremot lov att uppträda som ett trotsigt barn, och rikta kritik mot kyrkostyrelsen genom motioner och diskussioner. Så kan kyrkomötet uppdra kyrkostyrelsen att verkställa en annan riktning än den gällande, men aldrig avsäga sig sin förälder. Att då utesluta vissa medlemmars röst vore att ta död på det enda som på både ett principiellt och praktiskt plan utmärker Svenska kyrkans demokratiska ordning.

Lägg därtill att inte heller alla europeiska liberala demokratier tillämpar spärregler för att bilda riksdag. Utredningen som kyrkostyrelsen gjort – som heller inte finns lättillgänglig för kyrkomötets ledamöter att läsa och tolka – är genom sitt försvar av en procentspärr färgad av nationell politik i allmänhet och svensk politik i synnerhet. Det är att ge otillbörlig vikt åt en av människan påhittad konstruktion som kan ha sin poäng när, och endast när, en majoritetsregering ska ges förutsättningar att operera.

När kyrkomötet sedan röstar om procentspärrens vara eller icke-vara vore det synnerligen vackert om ledamöter i de nomineringsgrupper som ställer sig bakom förslaget att stänga ute mindre nomineringsgrupper praktiserar den demokrati som de i sin retorik så enträget försvarar. Det gör de bäst genom att rösta emot de så kallade partivänner som röstar för bifall till kyrkostyrelsens förslag.

Där det finns oenighet finns engagemang, goda argument och stridande viljor. Allt detta råkar också vara starka indikatorer på en levande demokrati. 
 

Fanny Willman, ledarskribent