I Kyrkans Tidning nummer 18/12, har Tobias Bäckström satt fingret på en öm punkt, genom att ifrågasätta hela klimatdebatten. Huruvida analysen av klimatfrågan är rätt eller fel får framtiden utvisa, men det är – som Bäckström mycket riktigt påpekar – ingen kyrklig fråga.
Jag drar mig till minnes en artikel av Per Beskow, där han förtjänstfullt belyser hur sekulära samtidsfrågor oförblommerat får prägla kristologin och styra kyrkans agenda. På 1960-talet var idealet revolutionärt vänsterinriktat, och Jesus framtsälldes såsom en forntida Che Guevara eller Fidel Castro. Under 1970-talet kom hälsokosten i blickfånget, och Jesus gjordes om till vegan. Jag vill minnas att en dansk teologiprofessor till och med skrev en bok i ämnet. Under 1980-talet gick de stora fredsmarscherna genom Europa, och Jesus blev nu förvandlad till fredsaktivist, för att på 1990-talet ”ömsa skinn” till promiskuös.
Nu har vi kommit en bit in på 2000-talet, och Jesus – för att passa in i den sekulärpopulistiska dramaturgin – blir självfallet modulerad till klimataktivist. Och som grädde på moset, så vill man nu också upphöja det till en bekännelsefråga. Ja, så illa kan det gå, när en kyrka tappar fokus och famlar i blindo efter sin identitet. Vad blir månne nästa jesusideal?
Naturligtvis måste Svenska kyrkan, liksom alla andra, finnas med i den aktuella debatten, men låt oss inte bygga teokratier med sekulära byggstenar. Opertunism leder aldrig mer än till högst temporära segrar. Det skapar inget förtroende, när man ständigt vänder kappan efter vinden. Koncentrera i stället på det som är kyrkans uppgift!
LÄGG TILL NY KOMMENTAR