Kvinnliga äldre teologer ratas

Jag vill genom mina personliga erfarenheter rikta strålkastarna på en viktig principfråga som blivit aktuell även inom Svenska kyrkan, den nya diskrimineringslagen. Det handlar om att man – helt i linje med vad som händer i det övriga samhället – lyfte bort den övre åldersgränsen för att kunna bli prästvigd och hur detta i verkligheten visat sig fungera.

Jag tog min teologexamen 2009 och skickade in en dispensansökan till Stockholms stift och inbjöds till samtal och fick löfte om att min ålder inte utgjorde något hinder. Jag uppmanades att först gå kyrkans ettåriga grundkurs. Jag gjorde som jag blev tillsagd: tog nya banklån under stora ekonomiska svårigheter och skickade in min kompletta ansökan.

Men den 23 april 2010 fick jag besked av stiftet att jag inte antagits för prövning på grund av platsbrist. Detta trots att stiftet lovat att min ålder inte utgjorde ett hinder och att de uppmanade mig att gå kyrkans grundkurs för att kunna antas till prövning! Ska inte Svenska kyrkan stå för sitt ord?

Den 25 november 2015 gjorde jag ett nytt försök och fick en tid hos stiftsadjunkten i Stockholms stift för ett nytt orienteringssamtal. Jag fick då veta att stiftet nu hade anpassat sig till den nya diskrimineringslagen och tagit bort åldersgränsen. Hoppet tändes igen för att få en ny chans samtidigt som tvivlet var tydligt inom mig: var detta allvar eller bara ytterligare ett spel för gallerierna?

Det framkom då också att ribban för att bli antagen hade höjts så jag saknade två kurser för att få behörighet.

Stiftsadjunkten lovade prata med biskopen om mina möjligheter om att få komma med vid årets uttagning. Därefter skulle hon återkomma till mig. Det gjorde hon inte. Efter två månader tog jag själv kontakt för att höra hur det gått. Mina farhågor besannades tyvärr. Jag kunde inte erbjudas en plats vid årets rekryteringsprocess, utan vidare förklaring till varför.

De två saknade kurserna är nu avklarade och min själ längtar efter att få tjäna den gudomliga kraften inom Svenska kyrkan. Jag är så rikt välsignad att ha blivit kallad vid 56 års ålder och att jag vågade ta ett steg rakt ut i det okända i fullständig förtröstan! Nu vill jag fullfölja min påbörjade resa och få ja till prövning!

Vi lever i ett postmodernt samhälle i den bemärkelsen att vår tid präglas av pluralism, decentralism och värderelativism. Det är då ytterst besvärande att kyrkan inte följer med det postmoderna samhällets utveckling utan är kvar i ett förlegat förhållningssätt.

Stockholms stift fortsätter att rata äldre kvinnliga teologer trots att Svenska kyrkan inte längre får bedriva åldersdiskriminering. 2010 fick samtliga kvinnliga teologer som fyllt 55 år nej till prövning inom Stockholms stift.

Jag efterlyser nu en konkret handlingsplan i den här viktiga principfrågan. I dag säger Svenska kyrkan att man anpassat sig till den nya diskrimineringslagen och tagit bort åldersgränsen, men i själva verket förekommer ett skenheligt spel. Hur rimmar det här? Hur ska Svenska kyrkan ha det?

Jag vill se en kyrka som tar Guds kreativitet och mångfald på allvar. En kyrka som förvaltar det sakrala med respekt och ödmjukhet och inte en stelbent institution med polerad yta med diskriminerande skenheligt ledarskap.

Karin Rockstadius

teolog