Kyrkan är ingen marknadsaktör

I debatten om så kallade brudöverlämningar döljer sig också andra, kanske större frågor. Personligen har jag väldigt svårt för brudöverlämning och tänker att det symboliserar en märklig syn på äktenskap och föräldraskap. Samtidigt kan jag väl också tänka; strunt det samma. Om några brudar vill gå in med sin pappa så lär det väl knappast vara ett hot mot svensk jämställdhet, även om jag tycker att det är lite fånigt. Jag är också tveksam till om detta verkligen kan vara en fråga för kyrkomötet, den borde kunna hanteras inom vigningstjänsten. Frågan i sig är både viktig och oviktig på samma gång.

En större fråga som döljer sig i detta och som också kommer igen i andra sammanhang är den om Svenska kyrkans självbild och självförtroende och vad det ytterst är att vara kyrka.

Jag tycker mig se en utveckling där Svenska kyrkan blir mer och mer av en marknadsaktör där våra församlingsbor reduceras till att bli kunder och kyrkan reduceras till att bli en aktör som tillhandahåller tjänster och event. Och då har kunden alltid rätt. 

Det går att ana en rädsla för att våra ”kunder” ska bli missnöjda och kanske då göra andra val. Men att ta människor på allvar är väl också att önska dem all lycka när de väljer andra former för sina riter än just Svenska kyrkans?

Vi kan se det i samband med vigslar, begravningar och dop, där ”kundernas” förväntningar på ”sitt” event förväntas tillgodoses nästan till varje pris. Vi kan se det i samband med bildandet av kyrkliga begravningsbyråer där vi ska ta andelar på en marknad. Vi kan se det i samband med en del mer eller mindre privata konfirmandläger där konfirmandernas familjer betalar hutlösa summor för en ”upplevelse”.

Jag menar inte på något sätt att kyrkan behöver vara rigid, men till skillnad från en eventbyrå så har kyrkan ett eget ärende i de kyrkliga handlingarna. Vi vill något och tanken är att människor kommer för att ta del av kyrkans riter, traditioner och berättelse. Det är Svenska kyrkan som äger de kyrkliga handlingarna, inte den enskilde prästen, och heller inte de som ber om att ta del av handlingen. Lyhördhet för enskilda önskemål är självklart, men det är inte en kundrelation det handlar om.

Dessutom är det så att förvandlingen till en marknadsaktör riskerar att stänga ute resurssvaga grupper från kyrkan, vilket vi kan se inom konfirmationsverksamheten redan idag.

Vad det är att vara kyrka är en fråga som vi ständigt behöver reflektera över. Men den reflektionen sker inte i ett vakuum eller utifrån vilka trender som råder för stunden, utan den sker, bland annat, i sampel mellan tradition, bibeltolkning, och samtidens förändringar. Den görs inte utifrån ett simpelt marknadstänkande.

Stefan Nilsson, präst och direktor Ersta diakoni