Den som går till källorna lär bli förvånad av äldre svenska bröllopsseder

Jag kan inte låta bli att bli nyfiken på den debatt som just nu pågår i Svenska kyrkan om det så kallade ”brudöverlämnandet”. Många kloka och en del mindre kloka inlägg har gjorts i debatten och vittnar utan tvekan om att de liturgiska frågorna är högst levande. Gott så!

Men det finns ett argument som återkommer ständigt och som olika personer hänvisar till, och det är den påstådda ”svenska vigseltradition” som motpol till den amerikanska, där ”brudöverlämning” skulle vara en väsentlig del. I den svenska traditionen däremot, påstås det att brudparet går in gemensamt i något slags uråldrigt jämlikhetsideal.

Jag kan inte låta bli att dra på läpparna åt detta nationalromantiska vurmande som plötsligt fått ta plats i vår kyrka igen (är det kanske denna uråldriga jämlikhet som J.A Eklund talade om när han pratade om den svenska folksjälen som fanns i vår kyrka..?).

Oavsett så kvarstår frågan, vad är egentligen svensk tradition? Låt oss gå till källorna för att använda ett reformatoriskt slagord. Vad säger de egentligen?

Vänder vi oss till arkiven hos Institutet för språk och folkminnen hittar vi faktiskt några exempel på den ”amerikanska brudöverlämningen” från slutet av 1800-talet i från bland annat Landvetters, Östervallskogs och Älvsåkers socken. Inte så många alltså.

I ”Bröllopsseder på Gotland” av Nils Lithberg från 1907 får vi veta att marschordningen är som följande: Spelmän, marskalkar samt tärnor, brudgum och brud och därefter brudbonde, brudöverska och övriga gäster. Alltså rätt så lik vår moderna.

I en artikel av Joseph Wilhelm Wallander från 1865 beskriver han ett bröllop från Askarby i Österåkers socken. Där är ordningen: Spelmän, brudgum ledd av en herre, hovriddare, brudtärnor, bruden ledd av en herre, gubbar och till sist gummor. Vilka dessa herrar är utvecklar inte Wallander i sin text.

I Fataburen från 1969 finner vi en mycket intressant text av John Granlund om bröllopsseder, där han skriver att den dåtida bröllopsceremonin var en samling riter som skulle gestalta bruden och brudgummens lösgörande från barndomshemmet för att bilda en ny gemenskap. Ordet mål i giftermål hänvisas här till det tal som brudens far gav när han överlämnade bruden till brudgummen som sedan reste till brudgummens hem för att fortsätta ceremonin. Här föregås alltså giftermålet av en annan slags brudöverlämning.

Men allra tydligast finner vi svar i ”Gamla bröllopsseder hos Svenska allmogen” av Tobias Norling från 1919. I denna mycket intressanta bok presenterar Norling det som för allmogen var gängse tradition: nämligen att brudgum leddes in i kyrkan av prästen. I exempel efter exempel från olika delar av Sverige möts vi av samma beskrivning: brudgum och präst först, ibland hållandes hand, därefter resten av manfolket, därefter brud, brudsäta och övrigt kvinnfolk. Att gå in gemensamt - det var en modern, borgerlig företeelse, som var främmande för den svenska allmogen.

Såhär avslutar Tobias Norling sitt resonemang: ”Mycket av all denna sed vid själva vigseln har under den sista tiden försvunnit. Där kyrkvigsel ännu förekommer, sker den utan samband med gudstjänst, varigenom hela akten betydligt förenklats...Nu tågar brud och brudgum samman i kyrkan, och tärnor och marskalkar följas även åt in och ut. Denna sed var, som vi sett, allmogen länge främmande. Männen först, sedan kvinnorna, var den allmänna regeln överallt...Allmogen har alldeles glömt sina gamla minnen och söker endast efterbilda de högre klassernas seder.”

För att sammanfatta: Varken att gå in gemensamt eller "brudöverlämning” har varit gängse tradition i Sverige 
Den tradition som torde varit den äldsta svenska, har varit att brudgum går med präst och bruden kommer efter. 
Olika traditioner har samspelat genom åren men allteftersom tog gemensam vandring genom kyrkan över när borgerliga ideal och ren kyrkvigsel blev norm.

Vi bör alltså vara försiktiga med att hänvisa till vad som är ”normalt” och "typiskt”. Ofta är historien långt mer komplicerad. Ska vi, i debatten, använda oss av kvasi-nationalistiska begrepp som vad som är ”typiskt svenskt” bör kyrkomötet istället rösta för att prästen ska gå in hand i hand med brudgummen.

Vi bör också komma ihåg att det ”typiskt svenska”, att gå in gemensamt, en gång i tiden också var en nymodighet som sågs på med oblida och misstänksamma ögon. Då som nu, beklagade sig vissa över hur "allmogen vill apa efter de högre klassernas seder.” Känner vi igen det efter en vigsel av en viss kunglighet?

Kanske kan den här tillbakablicken påminna oss om att bli en aningen mer ödmjuka i vårt förhållningssätt till hur traditioner skapas, upprätthålls och hur vi fyller dem med mening. Så kanske vi kan prata med människor, snarare än om dem och hur de finner djup och mening i våra riter."

Kenth Sanfridsson, 

församlingspräst i Älgå-Glava församling, Arvika pastorat