Medan kyrkan blöder ägnas tiden åt obefintliga problem

Är Svenska kyrkans allvarligaste problem att bruden ledsagas av sin pappa till vigselceremonin? Eller påstådd bristande jämställdhet till nackdel för kvinnor, trots att de sedan flera år dominerar de flesta yrkeskategorier och frivilliga krafter i organisationen? Och varför skall präster, som av samvetsskäl inte kan viga samkönade par förklaras persona non grata, när inga samkönade har diskriminerats, som dåvarande ärkebiskopen Antje Jackelén påminde om häromåret, när den uppmärksammade debatten ägde rum. Motionskravet avslogs också. Redan 2009 fastslog nämligen kyrkan att det är församlingarnas skyldighet att ombesörja samkönade vigslar.

Frågorna är nu mer än någonsin berättigade i betraktandet av de senaste årens motioner till kyrkomötet och med nämnda ämnen som några exempel. Särskilt därför att de är aktualiserade av kyrkomötets största grupp med den återkommande motionsförfattaren Jesper Eneroth oftast i spetsen. Han är visserligen andra namnet på årets medialt smått brännheta motionen om att brudöverlämning inte skall äga rum vid vigslar, men har bland annat i en radiodebatt varit dess talesman. I motiveringen heter det, att brudöverlämningen inte återspeglar "vår människosyn...och gestaltar inte vår äktenskapssyn".  Det måste vara riktlinjer för jämställdhet i kyrkan, anser de. Eneroth (den andra motionären, Sara Waldenfors) är också helt säkra på att den "är inte en del av vår svenskkyrkliga tradition". De fick redan i Kyrkans Tidning den 9/8 medhåll av prästerna Nina Konnebäck och Johanna Wikberg, samtidigt som deras prästkollega, Kenth Sandfridsson, tre veckor senare i tidningen (29/8) försöker ge dem eldunderstöd. Han säger sig ha gått ordentligt till källorna och kommit fram till en tvärsäker sammanfattning, så lydande: "Varken att gå in gemensamt eller ´brudöverlämning´har varit gängse tradition i Sverige".

Den respekterade historieprofessorn vid Lunds universitet, Dick Harrisson, är inte nådig i sitt konstaterande av den rakt motsatta ståndpunkten i Svenska Dagbladet (1/9):

"Den som läser in patriarkal ideologi eller hollywoodifiering i ritualerna avslöjar mer om sig själv än om brudparen" Det finns nämligen många belägg i källorna för att brudöverlämning är en tradition, summerar han.

Men också en annan dokumentation kan summeras: avsaknaden av motioner i kyrkomötet om de verkliga och allt överskuggande problemen i Svenska kyrkan. Den skrämmande minskningen av antalet medlemmar, vilken i snabb takt håller på att förvandla vår älskade folkkyrka till minoritetskyrka! Reduceringen av antalet gudstjänstbesök från 9 miljoner 1990 till blott 2,5 i fjol, 2023! Minussiffrorna för konfirmationen, bristen på präster och kyrkomusiker! Svenska kyrkan blöder, medan (ledande) förtroendevalda enskilt och i grupp i dess högsta beslutande organ i stället ägnar sig åt obefintliga problem. Som om brandkåren snabbt skulle släcka elden i en liten rishög men strunta i det brinnande huset. Kyrkomötets ledamöter må påminnas om vilken huvuduppgift de som valda har i beslutsförsamlingen:

förstärka tron, göra bekännelsen tydlig och sprida läran. Och att frimodigt personifiera Missionsbefallningen. I detta helt centrala uppdrag måste vetet skiljas från agnarna! 

Bengt Olof Dike,
Tidigare mångårig kyrkomötesledamot, nu församlingsengagerad