Kyrkans kulturarv i Paris hotas

I Svenska kyrkans arkiv, Uppsala, förvaras originaldokumenten med kungens underskrift från bildandet av utlandskyrkans äldsta församling, den i Paris år 1626.

Svenska kyrkan står i dag inför stora utmaningar kring ekonomi och medlemsutveckling som också berör utlandskyrkan. Det finns en oro i församlingen i Paris att trossamfundet Svenska kyrkan ska avyttra dess lokaler för att frigöra kapital och minska utgifter. Församlingens ordförande skriver i årets sommarbrev till medlemmarna den 9 juli att kyrko­kansliet uppmanat kyrkorådet att leta efter nya lokaler.

Det skulle innebära att marken som församlingen köpt, kyrkan och tillhörande byggnader som man samlat in pengar för att bygga och som Nathan Söderblom, tidigare kyrkoherde i församlingen, var med och invigde 1913, för alltid går förlorade.

Förutom att göra sig av med kulturarvet skulle man mista det centrala läget med närheten till den svenska kolonien och besökare med anknytning till Sverige.

Församlingen har en rik och dramatisk historia med 30-åriga kriget, franska revolutionen och världskrigen. Man startade som ambassadkyrka. Därefter finns en kontinuitet genom seklerna.

Ända in i våra dagar har församlingen ett nära samarbete med ambassaden och andra institutioner. Historien är levande här. Franska lutheraner och den reformerta kyrkan har fortfarande ett stort förtroende för församlingen i Paris efter det stöd den gav under 30-åriga kriget. Mer att läsa hittar man i församlingens jubileumsbok från 2013 där bland andra Herman Lindqvist förtjänstfullt medverkar.

Tider och behov förändras, framtiden är alltid oviss, en nedgång i dag kan vara en uppgång i morgon. Trossamfundet äger en fastighet på en av de mest attraktiva och centrala platserna i världsstaden Paris, i ett område med kulturhistoriska värden som åtnjuter ett visst skydd, med ett mycket stort ekonomiskt värde, men ännu större värde som knutpunkt för församlingen och dess kyrkobesökare.

I stället för att kortsiktigt och förhastat sälja kyrkan och fatta beslut som är oåterkalleliga borde man enligt min mening avvakta och undersöka andra möjligheter. Till exempel att hyra ut delar av lokalerna till marknadspris till andra verksamheter, event med mera för att öka intäkterna. Eller minska kostnaderna genom att säkerställa att kyrkoråd och utsänd kyrkoherde har erfarenhet och kunskap om fastighetsskötsel, ronderingsplaner etcetera för att få långsiktighet i underhåll.

Man kan också överväga att församlingen tar över ägandet av lokalerna. Det finns gott om medlemmar med kompetens och lokalkännedom som skulle kunna bidra i processen att finna lösningar och se möjligheter. Förutom det som nämnts ovan kan man också beakta det kulturhistoriska värdet i sig och värdet av förmånen att få behålla och förvalta ett unikt kulturarv.

Vi står inför ett kyrkoval där väljarna har möjlighet att via sina förtroendevalda påverka framtiden för utlandskyrkan. Kyrko­ordningen fastslår angående ekonomi och egendom att ”De som har hand om kyrkans ekonomi och egendom svarar för sin förvaltning inför både Gud och människor. … En förvaltare måste vara pålitlig och klok och kunna svara för sin förvaltning när den granskas.”.

Hur tänker ansvariga politiker och förtroendevalda i rådet för Svenska kyrkan i utlandet i den för församlingen i Paris så strategiskt viktiga frågan om lokaler?

Blir det fest eller gravöl när den firar sitt 400-årsjubileum 2026?

Elna Wahlgren Lundqvist
Prost, kyrkoherde i Paris 2008–2014