Man vet att olyckan kommer, men inte när och hur

Skolskjutningen i Vanda, Finland har väckt många frågor. Först förstås hur det kunde hända? En 12-åring som känner sig så mobbad att han tar en pistol från en släkting och skjuter sina klasskamrater. En väckarklocka också för oss. Inte minst när det gäller samarbete kyrka – skola och församlingens kontakt med ungdomarna redan innan konfirmationstiden.

För alltför många 14- åringar är det första gången de har någon som helst kontakt med sin församling. Allt fler får det inte ens då, eftersom det här med konfirmation känns så avlägset för många.

Länge har vi nöjt oss med att beklaga oss över problemen med skolavslutningar i kyrkan, som tidigare ju var den naturliga platsen. Kanske det som nu har hänt kan bli en väckarklocka för ett positivt samarbete när det gäller tidigare möten med ungdomarna. Samtal om mobbning, våld, konfliktlösning och försoning ur ett kristet perspektiv torde välkomnas av många skolor, redan långt innan konfirmationsinbjudan.

En annan sak som händelserna i Vanda verkligen påminde oss om, var den lokala församlingens snabba och aktiva agerande när katastrofen redan var ett faktum. Många finska medier har särskilt lyft fram dess betydelse för de många direkt eller indirekt berörda.

Samtidigt som andelen regelbundna kyrkobesökare hos oss minskar, är detta ett område där kyrkan alltid efterfrågas. Varje  gång en bilolycka eller annan katastrof med dödlig utgång sker inom församlingen, söker sig snabbt både ungdomar och vuxna just till kyrkan. För att tända ljus, sitta stilla i bänken, kunna möta någon att samtala med. Vart skall man annars gå. Kyrkan står ju där, och det finns ett högt förtroende för kyrkans krisberedskap. Och i allmänhet möter vi detta förtroende väl.

Men det kunde ändå förbättras. Som tidigare ansvarig för utlandskyrkans arbete blev det så tydligt hur kyrkan verkligen var den enda instans utlandsboende kunde vända sig till; och det gjorde och gör man också. Våra präster, diakoner och aktiva medarbetare har den hårda vägen lärt sig hur viktig den beredskapen är. Tsunamin förstås, och 9/11 var de mest kända jättekatastroferna där kyrkan gjorde ett ofantligt arbete, men vi skall inte glömma alla de ur medial synpunkt mindre olyckorna, där SKUT- folket ständigt gör betydelsefulla insatser.

Men det kräver utbildning och både praktisk och mental beredskap. Man vet att olyckan kommer, men inte när och hur. Då måste förberedelserna redan finnas på plats. Böner, dikter, psalmer och lämpliga bibelord att ta fram när olyckan är framme. Telefonlistor och namn på tillgängliga personer som snabbt går att nå.

Kanske det som nu hände kunde bli en påminnelse om den lokala församlingens ansvar, och leda till en ordentlig genomgång av den interna krisberedskapen. Förutom alla dagliga olyckor, som redan de kräver våra insatser, är nu terrorhotet på den högsta nivån på mer än 70 år. Då handlar det inte bara att kanske undersöka väskor hos dem som kommer till kyrkan, utan att ha en mycket större beredskap att möta dem som har blivit utsatta.

Lennart Koskinen, aktiv seniorbiskop