Normaliserar Svenska kyrkan militaristiskt språkbruk?

I början på mars höll ärkebiskop Martin Modéus ett fredstal på Norrmalmstorg där han bland annat pratade om att stå ”stå bredbent i rejäla kängor av märket ”Frihet” för att kunna vinna och säkra en fred i Ukraina. 

Nu ska Europa stå stadigt. I en tid när våra gemensamma resurser går åt att skapa vapen och ammunition som är till för att döda ryssar. 

Samtidigt avvecklas kulturen, välfärden och människors uppehållstillstånd återkallas. Vad är det då för frihet vi ska försvara? Är det samma kängor av märket Frihet som används för att trycka tillbaka båtar längs med Fort Europas gränser eller för att marschera i taktfast ton till Tidöregeringens rasistiska politk?

Självklart förstår jag att ärkebiskopen talar om fred och rättvisa i Ukraina. Och självklart måste Sverige stötta Ukraina i deras kamp för frihet. Men när ärkebiskopen talar om kängor syftar han inte på de ukrainska soldaternas uniformer utan på Sveriges befolkning som ska odla sin beredskap. Hos mig väcker det ändå frågor om Svenska kyrkans roll i denna normalisering av militaristiskt språkbruk och metaforer. För om det är något kyrkan är expert på är det ju att jobba med kraftfulla och komplexa symboler.

I en alltmer polariserad tid måste kyrkan hitta ord som kan utmana det öronbedövande vapenskramlet och visa hur sårbarhet och svaghet ibland är att föredra framför styrka och makt när det kommer till att vinna fred och frihet. Kan det vara så att Frihet egentligen inte är märket på ett par kängor utan på ett par sandaler?

Sandalen som låter mig känna den svala vårluften och sticket från brännässlor. Sandalen jag kan ta av mig och hytta med i luften utanför Teslafabriken eller sandalen som tar mig till fredsmöten och demonstrationer. I vilket fall tror jag inte Frihet är en känga som jag snörar på mig för att stämma in i militarismen och upprustningen som tar oss längre och längre bort från den verkliga freden. Den fred som en gång föddes skyddslös i en enkel krubba och fortsatte leva utblottad för att visa att en annan värld är möjlig: den som bygger på kärlek och försoning.
 

Johannes Rydinger, prästkandidat och teologistuderande