Utlandskyrkan ett föredöme när det gäller konkret beredskap

Kyrkan har en viktig plats i den civila krisberedskapen. Idag är detta också ett lagstadgat och formellt ansvar vi har och vill ta. Både vid en eventuell krigssituation och i en allt oroligare fredstid. Men vi behöver inte vänta på ett landsomfattande krig för att ta behovet av en höjd beredskap på allvar. 

Skolmassakern i Örebro blev i all sin förfärlighet ytterligare en påminnelse om vikten av att det värsta kan hända, när som helst och var som helst. Den lokala församlingen och stiftet, med biskopen i spetsen gjorde en föredömlig insats,  och påminde oss alla om att ansvaret och beredskapen hänger nära samman med vår identitet och uppgift just som kyrka.

Vi finns och vill finnas till för människor i kris och svårigheter, vid dödsfall, olyckor, konflikter, större katastrofer och mer personliga existentiella problem. 

Dödsfall i trafiken, sprängningar och på senare tid allt fler skjutningar med dödlig påföljd har visat hur människor genast söker sig till kyrkan; för att tända ett ljus och för samtalsstöd eller förbön, men också för att samlas och kunna dela sorgen med varandra. Minnesstunder av olika slag betyder oändligt mycket också för personer som sällan eller aldrig annars kommer till kyrkan.

Mycket av detta gör vi idag, professionellt och medmänskligt med grund i vårt kristna uppdrag.

Ändå visar det sig alltför ofta att beredskapen och förberedelserna i våra församlingar ofta kunde vara bättre. När det värsta sker är vi ändå förvånansvärt oförberedda, och agerar ofta ad hoc.

Utlandskyrkan har länge varit ett föredöme när det gäller konkret beredskap.

Konkreta planer för olika scenarier finns färdiga att snabbt ta fram. Listor på ansvariga och frivilliga som kan bidra finns upprättade, med uppgift om hur de snabbt kan nås. Texter, lämpliga psalmer och böner som är lätta att anpassa till både akuta situationer och minnesstunder tas fram på ett ögonblick. Framför allt finns det en mental och andlig beredskap som visade sig till exempel vid tsunamin i Thailand, sprängningen av World trade center i New York, eller vid de många dödsfallen i trafiken som svenskar drabbas av, och där kyrkan tillsammans med ambassaden genast blir kontaktad.

Framför allt skall vi inte försöka klara av allt själva. Här hemma är vi en del av ett stift och grannförsamlingar, kommunens kristeam, räddningstjänst och polis, och kan samarbeta med kunniga socialarbetare och psykologer. Att veta vilka de är och hur de kan nås är en självklar del av det preventiva arbetet. 

Det vi oftast glömmer är vikten av att stödja också våra medarbetare som hastigt har kallats till olycksplatsen. Synen av döda och skadade och mötet med förtvivlade människor är inget man kan, eller skall, skaka av sig. Även det måste ingå i beredskapen.

Lennart Koskinen
tidigare utlandsbiskop