Därför tappar vi förmågan att känna medlidande i dagens samhälle

Antje Jackelén, Svenska kyrkans tidigare ärkebiskop, fick en gång frågan vem som är vår nästa. Hennes svar, som jag minns det, var att vem helst vi möter har möjlighet att bli vår nästa.

När 2025 tar sin början har över 45 000 människor dödats i Gaza sedan kriget inleddes där i oktober 2023. Av de dödade beräknas drygt 17 000 vara barn. Vi har nog alla sett Amnesty International’s upprop om hur Israel bedriver folkmord på palestinier i Gaza.

År 2003 demonstrerade miljontals människor världen över mot USA:s planer att militärt anfalla Irak och själv var jag på plats i Köpenhamn. Tillsammans med tusentals demonstranter där minns jag väl den upphettade stämningen och skarpa kritik mot USA:s sätt att rättfärdiga våld mot ett annat land under förevändning av att vilja upprätthålla fred och stabilitet.

Uppgifterna om Iraks massförstörelsevapen som USA använde sig av för att rättfärdiga kriget visade sig senare inte stämma.

Drygt 20 år senare är mycket förändrat. Sedan dag ett har vi fått information om det fasansfulla dödandet i Gaza och visst har det förekommit protester mot kriget men inte alls i den utsträckning som vi borde förväntat oss. I stället för att förklara bristen av engagemang för folket i Gaza i termer av politisk komplexitet och mänsklig psykologi tror jag det är av värde att titta på tidslinjen mellan 2003 och nu och se om vi kan hitta förklaringar utifrån en fördjupad förståelse av samtiden.

Jag tror att bristen på ett brett globalt engagemang för folket i Gaza kan kopplas samman med hur vi, efter 11 september attackerna och i spåren av ”kriget mot terrorismen” kommit att vänja oss vid undantagstillståndet som ett nödvändigt ont i politiken; att denna process gjort att vi alltmer kommit att acceptera att lagar och konventioner om mänskliga rättigheter som vi själva tar för givna på andra platser än våra egna, kan sättas på paus i spåren av särskilda händelser som behöver hanteras.

Särskilt anmärkningsvärt är att denna acceptans av undantagstillståndet som politisk praxis inte bara lett fram till ett eskalerande av våldet, utan att den verkar ha utarmat vårt samhällspolitiska engagemang och negativt påverkat vår förmåga till medkänsla med de som lider. 

Den politiske teoretikern Giorgio Agamben, som skrivit mycket om undantagstillståndet sociala och politiska påverkan under senare delen av 1900-talet, skriver hur ett accepterande av undantagstillståndet över tid skapar en etiskt tömd plats i oss genom att ”en mänsklig handling utan relation till rätten möter en norm utan relation till livet”. Då respekten för rätten tillåts att upphävas i lagens namn, det vill säga då stater tillåts att döda oskyldiga människor i syfte att upprätthålla politisk stabilitet, försvinner vår förmåga att relatera till det lidande som undantagstillståndet ger upphov till. Därmed, menar han, försvinner också vår vilja att kämpa för de människor som lider under undantagstillståndets villkor.

När den enda accepterade hållning hos våra folkvalda politiker och hos oss runt fikabordet på arbetsplatsen är: Israels rätt att försvara sig så är utökningen av denna mening med: till vilket pris som helst inte långt borta. Vi ser resultatet av upprättandet av denna politiska konsensus i de höga dödstalen, i totalförstörelsen av Gaza, i attackerna mot sjukhus och annan livsnödvändig infrastruktur och i en värld som till synes tyst står och betraktar det hela på avstånd.

Hur kan vi då bemöta undantagstillståndets etiska tömning i oss och dess process av avhumanisering och avpolitisering?

Vi kan göra det genom att förstå att suveräna stater som USA och Israel i alla tider velat utöka sin makt på bekostnad av det nakna livet och i ljuset av denna insikt, se det som vår skyldighet att alltid reagera när det händer.

Vi gör det också genom att värna respekten för det nakna livet som rättens gräns. Det nakna livet som alltid är i singularis: en person med ett namn, med drömmar och vars liv är givet av någon som ville det.
 

Ida Andersson, kulturvetare och kyrkomusiker i Svenska kyrkan