Misstänkliggörandet av papperslösa bidrar inte till ökad säkerhet

Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete (REVA) var polisens, Migrationsverkets och kriminalvårdens gemensamma program. Det väckte debatt, inte för sin (legitima) avsikt att avvisa människor som varaktigt vistas i Sverige utan tillstånd, utan på grund av de metoder som användes. De så kallade inre utlänningskontrollerna fanns förvisso redan innan REVA inleddes, men diskussionerna om på vilket sätt de utfördes tog fart i samband med att programmet startade.

I en artikel av 162 kulturpersoner – däribland biskop, diakoner och präster – ställdes kritiska frågor. Man ville belysa oron för att en systematisk och strukturell kontroll av människor med ”utländskt utseende” höll på att växa fram. Ett sådant system riskerar inte bara att vara ineffektivt när det gäller att hitta personer som saknar uppehållstillstånd, utan även att underblåsa strukturell rasism. Det måste säkerställas att endast metoder som är ”lagliga samt förenliga med svenska och internationella asylregler och FN:s konventioner om mänskliga rättigheter” används. Så länge detta inte var garanterat, menade artikelförfattarna, behövde kontrollerna avbrytas.

Efter en omfattande debatt, som kanske bäst illustreras av Jonas Hassen Khemiris rader: ”Jag skriver till dig med en enkel önskan, Beatrice Ask. Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter”, valde polisen att avsluta de kritiserade kontrollerna i Stockholms tunnelbana.

Svenska kyrkan har en lång historia av dialog och samarbete med polis och andra myndigheter. Här finns utvecklade och väl fungerande relationer på samtliga nivåer: lokalt, regionalt och nationellt. Det självklara stödet till myndigheter ska emellertid inte vara okritiskt. Liksom alla organisationer (inklusive Svenska kyrkan) kan även polisen göra fel, som man själv konstaterat i samband med exempelvis romregister och uppdagade fall av rasism inom polisen (”apjävel!”).

Efter attacken på Drottninggatan i Stockholm har debatten om hårdare tag mot den som inte får stanna i Sverige blossat upp. Det låter enkelt: terror-risken elimineras genom att alla som fått nej ska ut ur landet. Men har majoriteten av de tusentals personer som står registrerade som ”avvikna” i asylstatistiken dunkla syften som hotar vårt land? Borg och Andersson går i den riktningen när de hävdar att terrordådet på Drottninggatan är en konsekvens av en bristande inre utlänningskontroll. De menar att liknande brott kan avvärjas genom att polisen utför fler kontroller av människors identitet ute i samhället i syfte att kunna verkställa fler utvisningar av papperslösa personer. Genom detta pekas en i sig heterogen grupp ut som potentiella terrorister.

Annika Borg och Johanna Andersson anklagar Svenska kyrkan för samhällsomstörtande verksamhet, desinformation och försvårande av polisens arbete. Vad Svenska kyrkan i själva verket gjorde i REVA-debatten, och fortsätter att göra, är att vara uppmärksam på utvecklingar som riskerar att inverka skadligt på såväl individ som samhälle. Inre utlänningskontroller i syfte att motverka terrorism framstår som ett trubbigt instrument med potentiellt allvarliga konsekvenser. Sannolikheten att polisen på det viset hade kunnat förhindra terrordådet på Drottninggatan är låg. Av olika skäl, bland annat Sveriges internationella åtaganden, kan dessutom inte alla utvisningsbeslut verkställas. Terrorbekämpning kräver effektivare insatser än så.

Svenska kyrkan stöder ett rättssäkert asylsystem. Detta innebär även att den som inte bedöms ha skäl att få stanna i Sverige ska lämna landet. Dock ser vi inte att misstänkliggörandet av papperslösa bidrar till ökad säkerhet. Terror-risken minskar inte genom att öka splittringen i samhället utan genom att öka den sociala sammanhållningen.

Svenska kyrkans arbete med flyktingar och asylsökande baserar sig på övertygelsen att alla människor är skapade till Guds avbild och att den mänskliga värdigheten därför är okränkbar. I den nyligen publicerade rapporten En tid av möten framkommer att 80 procent av Svenska kyrkans församlingar arbetar aktivt med flyktingar: språkcaféer, gudstjänster, aktiviteter för barn, klädutdelning, hjälp med myndighetskontakt och rådgivning. När vi deltar i flyktingdebatten gör vi det alltså med en omfattande erfarenhet som grund.

Med detta sagt är det svårt att ta anklagelsen att Svenska kyrkan ägnar sig åt samhällsomstörtande verksamhet på allvar.