Debatten om dödshjälp har aktualiserats sen en läkare misstänks för dråp på en lidande patient.
Är det rätt med dödshjälp?
  Vissa driver frågan. Ökad rätt för individen har gått som en röd tråd i den västerländska humanismens historia. Den har utvecklats starkt i Sverige under de senaste decennierna. Inom den finns en stark strömning som hävdar att man ska ha rätt till sin egen död. Därför har man rätt att kräva att sjukvården ska ge dödshjälp. Man menar att humaniteten kräver det.
Huvudskälet för dödshjälp är att en människa som har en obotlig sjukdom och lider mycket svårt ska slippa det. Det är omänskligt att behöva plågas, därför ska den enskilde kunna få sitt liv förkortat av sjukvården. Premissen är rätt: svår smärta är omänsklig. Det är en human värdering, som det råder enighet om.

Men är slutsatsen att förkorta livet rätt? Nej, det finns en annan slutsats. Den handlar om en faktafråga: Kan sjukvården ge hjälp mot outhärdlig smärta?
  Sjukvårdens uppdrag är sen mer än tvåtusen år att ”bota, lindra och trösta.” Därför har smärtstillande medel forskats fram för att mildra smärtan. Vårdsamhället har nu utvecklat metoderna så att smärta kan hållas inom det humanas gränser.
  Därför bör sjukvården ge plågade människor lindring och inte dödshjälp. Varför dödshjälp, nu när det finns effektiv smärtlindring? Det borde vara uteslutet att sjukvården vid sidan av sin uppgift i livets tjänst ska få en ny uppgift att ge dödshjälp. Uppgifterna är oförenliga.
Det är dock en medicinsk erfarenhet att i uppdraget att lindra kan behandlingen – utom den avsiktliga följden att mildra – också få den oavsiktliga följden att patienten dör. En liknande omständighet föreligger när en patient opereras, men avlider under operationen. Denna omständighet måste klart och tydligt skiljas från ett ingrepp där avsikten är att befria patienten från livet.
Men om det finns en dödsrisk med en smärtstillande behandling, så bör patienten – om det är möjligt – annars anhöriga, informeras om detta och neka eller samtycka. Det är ett etiskt krav.

Dödshjälp nej. Lindring med dödsrisk? Nej utan samtycke, ja med samtycke.
Humanismen – och den kristna humanismen – hävdar att personen äger sin integritet och har därmed rätt till självbestämmande och som en följd av den rätt att säga ja eller nej till en behandling. Men i den rätten ingår inte – enligt min tolkning av humanismen – kravet att sjukvården ska medverka till vår död och därmed överge sitt urgamla uppdrag att stå i livets tjänst.
  Kravet bör i stället vara att sjukvården alltid och överallt ska befria från en inhuman plåga. Den drabbade bör avgöra var gränsen för den går. Vidare bör vi kräva att forskningen ges ytterligare resurser, så att smärtlindringen kan förfinas än mer. Det är det humaniteten bör fordra.
Därtill kommer den samhälls­etiska värderingen. Det låter bestickande att ”vi ska ha rätten till vårt eget liv”. Men rätten till mitt liv motsvaras av skyldigheten att ta ansvar för mitt liv. Andra har också medansvar för mitt liv även om jag har huvudansvaret. Rättsstaten och den demokratiska välfärdsstaten bygger på en värdegrund av ansvar för och solidaritet med alla – särskilt med lidande människor.

Den samhällsetiska frågan kan således formuleras: är det solidariskt och ansvarigt av samhället att hjälpa människor att dö? Finns det inte andra medel och metoder att lösa problemet med smärtan än att döda? Ligger inte solidariteten, ansvaret och humaniteten i att lindra och trösta? Tills motsatsen är visad, så är inte frågan aktuell för sjukvården att göra annat än ”bota, lindra och trösta”.

Johan Unger
docent, f d domprost