Bra jobbat hela gänget på Drottningholm

Många skäller på SVT. Antingen är programledarnas frågor på tok för tuffa eller alldeles för mjuka. Eller så är det fel politiker som bjuds in. Eller så retar Melodifestivalen upp, som företeelse i stort eller något av bidragen eller pausunderhållningen (läs: DJ Trexx i Värmdö kyrka).

Det är därför förvånande att det varit så tyst kring tv-gudstjänsten den 11 mars till minne av Sveriges första rapporterade dödsfall i covid-19. Det var kungafamiljen som bjöd in till Drottningholms slottskyrka tillsammans med överhovpredikant Johan Dalman, hovpastor Michael Bjerkhagen och hovorganist Mary Ljungquist Hén.

Gudstjänsten var finstämd och central. Det var starkt att se den lilla familjen i koret som sjöng Gud, för dig är allting klart. Tankarna fördes till så många andra familjer som det senaste året tvingats samlas i små grupper till minne och avsked. Vi påmindes om att bakom varje siffra i statistiken finns en människa och ett liv. Oavsett tro inbjöds tittarna att komma med sina tomma händer och formulera den bön som kändes möjlig. Kyrkans rum och gudstjänstens ram förmådde härbärgera den förtvivlan som många bär på.

Det är intressant att kungen när han vill uttrycka omsorg om sitt folk väljer gudstjänstens form. Men vad säger tystnaden som följt på minnesgudstjänsten? Inga hårdnackade humanister har kritiserat Svenska kyrkans självklara roll i sammanhanget. Inga övertygade republikaner har problematiserat att kungen läste text eller att prins Carl Philip och prinsessan Christina bad en bön och tände ljus. Inte ens Aftonbladets Lena Mellin, som tidigare har kallat Svenska kyrkans närvaro i public service omodern, förlegad och passé (24/2 2019), har hörts till i sammanhanget.

Varför? Är det för att det hela upplevdes som harmlöst och gick under radarn? Nej, gudstjänsten sågs av 610 000 tittare vilket är en hög siffra för den typen av produktion en vanlig torsdagskväll. Mer troligt beror tystnaden på att kritikerna inser att de inget har att vinna på att kritisera. Gudstjänsten landade nämligen helt rätt.

För utöver att vara själavårdande satte gudstjänsten fingret på faktiska tillgångar som vårt land har. Sverige befinner sig i kris. Men inte bara tomma mobiliseringsförråd eller usel krisberedskap gör sig påminda. Nöden visar också på resurser som annars kan vara lätta att missa. Som kyrkan och kungen till exempel. Och – i det här fallet – SVT. För man kan inte låta bli att undra hur en sådan här minneshögtid annars skulle ha genomförts? I stället för kungafamiljen skulle … ja, vem skulle samlas i koret? Och koret förresten – var skulle man ses någonstans och till vilken sorts musikalisk inramning? Och vem skulle hålla ihop det hela, både de praktiska trådarna och den tolkande teologin?

Som denna ledarsida tidigare uppmärksammat föreslog tre humanister, så sent som i januari, att nationella minnesceremonier vid katastrofer måste bli livs­åskådningsneutrala. Deras förslag var att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skulle ha sådana här minnesceremonier på sitt bord (DN 3/1 2021). Upp med handen alla som tycker att detta känns som en kanonidé.

Nej – nöden blottlägger inte bara brister utan också resurser. Bra jobbat hela gänget på Drottningholm. Inklusive SVT.

Rättelse: Prinsessan Christina deltog i minnesgudstjänsten, inte prinsessan Birgitta som det stod i texten tidigare. Kyrkans Tidning beklagar felet.