Nu har vi chansen att vara kyrka på riktigt

Jag står i en lokal i Navestad i Norrköping och delar ut matkassar. Det är kycklingkorv, fiskpinnar, knäckebröd och kaffe. De som har flera barn får ett par limpor bröd. Vi är ett par anställda och några ideella som hjälps åt. Två poliser kommer in i lokalen och lånar toaletten. En ung kille och en tjej med tofs. De säger att det kommer nog en sprängning till snart. Att det inte är en fråga om, utan när. 

Lite senare är det ”Mat i navet”. Barn med föräldrar kommer hit och lagar mat. Det blir en speciell gemenskap med maten som det centrala, men också mycket prat och skratt. De har olika språk, men förstår varandra ändå. Det mänskliga och det gemensamma lyfts fram och det som skiljer läggs åt sidan. 

Det är här mitt i mångfaldsområdet. I det något upprustade miljonprogrammet vi är kyrka på riktigt. Här finns livet och här kommer slaget om framtiden avgöras. Här ska vi skapa tillfällen för människor att bli hela. Säga "Du kan något alldeles speciellt", "Du är någon alldeles speciell. Du behövs. Du hör till.  Du hör ihop med de andra, som är ungefär som du."

Jag är övertygad om att vi som kyrka kan bidra på ett särskilt sätt just här. Inte ensamma. Men tillsammans med andra aktörer kan vi vända det negativa till nåt positivt. Det omöjliga kan bli möjligt.

Här jobbar vi redan med Hyresbostäder, Stadsmissionen, ABF, Portalen, Marieborgs folkhögskola och kommunen. Alla vill vi samma sak. Att det mänskliga måste få komma först och att skapa ett gott samhälle.

Men… Vi behöver göra mer. Mobilisera… koncentrera. Vi har kunskap och erfarenhet att skapa mötesplatser där olikhet kan vändas från problem till något positivt. Interreligiösa dialoger, integrationsprojekt, delande, undervisningsträffar, generationsöverskridande fester…

Ibland känns det som om också vi backar. Att det är för svårt. Eller att vi mest är till för våra bidragsgivande medlemmar. Eller i värsta fall, att vi för en teologi som fokuserar på gammaldags traditioner från enhetstiden. Men integration är för kyrkan inget sidoprojekt, utan det är vårt DNA. Vi är en enda kropp. Som vi intellektuellt tjatar om i vår mässa. 

Men nu är nu. Nu har vi chansen. Nu kan vi vara kyrka på riktigt, prioritera. Kanske till och med vänta med pepparkakshusbyggen och myskvällar tills världen har blivit en lite bättre plats att leva på.

Roger Fremred,
präst i S:t Johannes församling (Hageby och Navestad) i Norrköping