”…och hindra dem inte”

Sören Dalevi, Emilia Kortman, Karlstads stift

Emilia Kortman och biskop Sören Dalevi. Foto: Peter Nilsson och Øyvind Lund. Stora bilden från en barngudstjänst i Masthuggskyrkan. Foto: Marcus Gustafsson

 

Barn och unga blir alltför ofta bara ett kuriöst inslag i gudstjänsten. Vi vågar inte anpassa helheten efter barnperspektivet. Men vad är det som hindrar oss? 

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de”.

Jesus ord är en tydlig uppmaning till oss alla, som individer men också som kyrka. Låt barnen komma till mig. Och hindra dem inte. Den sista delen där är viktig att fundera över. För även om vi inte aktivt lägger ut hinder måste vi också se vilka dolda hinder vi lägger som hindrar barn och unga i deras relation till kyrkan och till Gud.

Karlstads stift släppte för ett år sedan en ambitiös och intressant rapport. Med hjälp av undersökningsföretaget Attityd hade vi frågat barn och unga i Svenska kyrkans verksamhet hur de ser på kyrkan, vad som är bra och vad som kan bli bättre. Om man snabbt ska dra resultatet så kan man säga att de allra flesta är väldigt nöjda och att Svenska kyrkan innebär en trygghet och ett sammanhang där barn och unga trivs. Men samtidigt kan man se att det efterfrågas fler sammanhang där barn och unga får möjlighet att samtala om och ge uttryck för sin tro, vilket vi skrivit om i en uppmanande debattartikel tidigare.

Men, en annan viktig lärdom från barnhearingen är att vi har ett arbete att göra när det gäller utformningen på gudstjänster. Nästan hälften av de svarande svarar ”instämmer inte” eller ”instämmer lite” på om gudstjänsterna upplevs som ”spännande” och ”roliga”. Betydligt fler tycker att de är trygga och öppna för alla, så där har vi gjort ett bra jobb. Men hur får vi gudstjänsterna engagerande för barn och unga?

I undersökningen har barnens fritextsvar bearbetats och gett oss en möjlig framtidsvision utifrån barn och ungas egna ord:

”Gudstjänsterna är i framtiden kortare, mer avslappnade och mysigare där stämning skapas med ljud och ljus. Gudstjänsterna har mer moderna sånger och texter utan så svåra ord. Barn och unga hjälper oftare till vid ordinarie gudstjänster. Bibelberättelser berättas på ett intressant sätt, det sker mer aktiviteter med nya berättelser och teatrar vid högtider.”

Men, det viktiga här tror vi handlar om perspektiv, och om vilken syn vi har på barn. Vår upplevelse är att vi ofta är duktiga på att ha med barn och unga i delar av gudstjänsterna, men att det alltför ofta blir ett kuriöst inslag. Barnen blir del i en avgränsad del av gudstjänsten men vi vågar inte anpassa helheten efter barnperspektivet. Vi liksom pyntar gudstjänsten med barn. På så sätt gör vi barnen till något exotiskt och avvikande som vi förvisso låter delta men som inte tar plats på lika villkor.

En lärdom är att om man i stället gör tvärtom, anpassar helheten efter barnen, känner sig alla mer inkluderade och involverade. En tydlig sak att jobba med är sättet vi utrycker oss, orden vi använder. Språk är makt. Hur väljer vi att kommunicera och vilken makt utövar vi därigenom?  Så länge vi pratar ett språk i kyrkan som väldigt få egentligen förstår, riskerar vi att utöva negativ makt. Och så länge som vi inte kommunicerar eller bättre lär ut ”kyrkiskan” som språk skapar orden avstånd snarare än erfarenheter av närhet och tillhörighet. 

Samma sak med kyrkorummet, vi är kanske fega och vågar inte göra det till en plats som barn och unga kan känna är deras, där de trivs och verkligen vill vara. När vi utformar gudstjänster upplever vi att vi ofta är så låsta vid tankar på vad vi säger, utifrån givna ordningar, i stället för att fokusera på hur vi gör det.

Vad innebär en gudstjänst? Och hur kan det uttryckas på ett sätt som inkluderar och engagerar barn och unga? Hur kan vi ta barn och ungas gudsrelation på allvar och ge dem möjlighet att utforska den? Hur jobbar vi bort de hinder som finns?

I Karlstad har vi ett lysande exempel där man kommit långt i arbetet. Barnens katedral har i mer än 20 år haft verksamhet och firat gudstjänster utifrån barnens behov, där riten samtidigt är avskalad och på djupaste allvar. Och när barnen trivs – och barnens tankar, funderingar och tro får vara utgångspunkten – ja, då blir det ett fantastiskt gudstjänstliv även för oss vuxna.

Vår erfarenhet är att vi på många sätt redan vet hur vi ska göra. Vi kan ju skapa gudstjänstsammanhang där barn och unga känner sig tagna på allvar, tagna i anspråk på riktigt, och känner att det är relevant och värdefullt att vara med. På läger. I veckans andakter med de grupper en är med i. På ungdomsmässan på torsdagskvällen. Men varför låter vi inte det synsättet prägla söndagens gudstjänst? Om vi hittar vägar att låta det synsättet prägla gudstjänstplaneringen skulle barn och unga känna sig välkomna, och vi tror även många vuxna skulle känna sig mer hemma i högmässan.

Tar vi Jesus ord på allvar, och verkligen vill möta barnens önskan om framtidens kyrka, ja då måste vi våga ta konsekvenserna och göra förändringar.

Vad är det som hindrar oss?

Sören Dalevi,
biskop i Karlstads stift

Emilia Kortman,
distriktsordförande i Svenska Kyrkans Unga i Karlstads stift

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

10 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

Noa Edwardsson
Bra och viktigt ämne, barn och unga behöver verkligen vara med från början och i helheten! Det skriver jag bland annat om i min senaste artikel också. En fråga: Ni tar upp behovet av att förbättra hur vi lär ut kyrkliga språket till unga, och det styrker jag er verkligen i. Men den främsta lösningen ni lägger fram är att förenkla... Var ska det finnas möjlighet för unga efter konfaålder att fördjupa sig i mässans moment? Trappan från enkelt till svårt ska finnas men inte sluta vid halvenkelt, inte om mässans liturgiska rikedom ska leva vidare? Likaså förenkla som genom samtal och undervisning blir lösningen bra för barn och unga!
Per
"Spännande"... "Roligt". "Kortare". "Mysigare". Allt ska vara enkelt och snuttigt och ribban sätts lägre och lägre hela tiden. Går ni den här vägen kommer till slut dennpunkt då det inte är nämndvärd skillnad mellan gudstjänst och fredagsmys med tacos och ostbågar framför underhållning på tvn.
Lugn
Olika (o)ordningar kommer och går i varje ny tid. Man får stå ut med att människor vill experimentera och nydana gudstjänsten: samtidigt finns det alltid församlingar som fortsätter att fira mässan på allmänkyrkligt och ekumeniskt hållbart vis. Det är dessa gudstjänstliv som överlever och frodas över längre tid. Dessa strävar inte efter att vara roliga, spännande, korta eller mysiga - utan efter att vara sanna vittnesbörd om levande Gud och hans löften. Nådemedelskristendom.
Djupet, att vara där
Om vi använder människor, barn eller vuxna, som utsmyckning i gudstjänsten då har vi väl hamnat helt fel? Både barn, ungdomar och vuxna vill ju känna sig äkta delaktiga på olika sätt. Håller med skribenten "Lugn". Det finns olika typer av mässor, som var och en fyller sina goda funktioner. Håller också med de andra kommentarerna att den största anledning till att människor går på en gudstjänst inte är att den ska vara spännande eller rolig, utan djupt meningsfull. Att vara barn och få utforska kyrkan, kanske krypa bakom altaret en dag, känna dofterna, se väggmålningar eller vackra altartavlor som betytt mycket för många människor, att uppleva ljusen brinna, höra kören och sina föräldrar sjunga tillsammans med alla andra i kyrkbänkarna, läsa med i de outgrundliga orden och med tiden få förstå mer och mer av det som sägs och gestaltas. Det är också ett värdefullt sätt att få vara delaktig i kyrkan. Allt behöver inte förenklas och förklaras. Det kan också vara värdefullt att få vara en del av något större som vi inte alltid förstår till fullo, men som vi känner och berörda av tillsammans - barn och vuxna. Men det ena utesluter inte det andra - båda perspektiven har sin roll och plats.
Djupet, att vara där
"som vi känner oss berörda av tillsammans" (Det skulle stå oss, inte och.)
Djupet, att vara där
Kanske är det så att det svåra är att vi alla - både barn, ungdomar och vuxna - kommer från olika bakgrunder, och har olika förförståelser, engagemang, kunskaper och språk med oss när vi kommer till gudstjänsten? Vi har olika behov och förväntningar. Samtidigt som vi delar det djupt mänskliga, och relationen till Gud. Det är viktiga frågor vad en gudstjänst är, och hur den ska utformas för att kunna göra oss alla närvarande, inkluderade och delaktiga. Ett oerhört viktigt ämne som lyfts. Att göra gudstjänsten mera utifrån barns perspektiv kan vara ett sätt. Men vilket barn tänker vi på? Tänker vi på nya svenskar, eller barn vars föräldrar läser för barnen varje dag? Tänker vi på dem som fått möjlighet till ett större ordförråd eller ett mindre? Tänker vi på dem som har en funktionsvariation och kanske inte ser och hör, men känner med kroppen och sitt doftsinne? Tänker vi på akademiker eller tänker vi på den som inte fått möjlighet att gå ut gymnasiet? Vi har så olika utgångspunkter, och behöver kanske olika saker för att känna Guds närvaro och vår egen närvaro tillsammans i gudstjänsten? Är det så? Det är en öppen fråga, säkert med många svar, värd att bära med sig.
Pauline Färdow Kazen
Stort tack för er text, så bra skrivet! Jag blir så glad när jag läser, det känns verkligen upplyftande och befriande att läsa. Eftersom er text är så viktig och bra ville jag stämma in i hurrar-ropen i kommentarerna men såg till min besvikelse att det var en annan skara som anslutit sig.... I vilket fall, vilken tur och glädje att ni ändå skriver! Att utgå från barnens/ungdomarnas perspektiv är helt avgörande och livsviktigt, att vi faktiskt frågar dem rakt ut (och inte spekulerar över deras huvuden vad de vill). Mycket av vad era ungdomar säger känner jag igen från undersökningar som gjorts i församlingar där jag jobbat (Stockholms stift och Lunds stift). Heja er och Gud välsigna ert viktiga arbete för och tillsammans med alla fantastiska barn och ungdomar! Må fler barn/ungdomar känna sig välkomna, inspirerade och nyfikna på vår kristna tradition men må de också känna lust, energi och glädje att blåsa nytt liv i vår kyrkas framtid! TACK!!
Djupet, att vara där
Kan bara instämma i det som Pauline Färdow Kazen skriver.
Djupet, att vara där
Har tänkt vidare på det jag skrev 1 Oktober 2023, 18:54. Det går kanske att hitta en innersta kärna, och en gestaltning av gudstjänsten, där vi alla kan mötas, oavsett var vi kommer ifrån, och vilka erfarenheter vi bär med oss. Tror det är en viktig fråga att hitta fram till. Ibland behövs det kanske olika gudstjänster som fyller olika behov och möter våra olika erfarenheter, vad vi känner oss hemma med. Men kanske finns det också gudstjänster vi kan skapa där vi alla känner oss hemma och närvarande och djupt delaktiga? Gudstjänster som är enkla och innerliga utan att förenkla? Eller utformade på något annat sätt, som möter var och en av oss där vi är. Intressanta frågor, hur de sortens gudstjänster skulle kunna ta form och bli till. Och kanske finns det redan goda exempel idag?
Djupet, att vara där
"Må fler barn/ungdomar känna sig välkomna, inspirerade och nyfikna på vår kristna tradition men må de också känna lust, energi och glädje att blåsa nytt liv i vår kyrkas framtid!" Instämmer i det. Och viktigt med samtalen där vi får syn på våra olika perspektiv - varje perspektiv har någonting viktigt att ge och leder oss vidare framåt.