”…och hindra dem inte”

”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, för Guds rike tillhör sådana som de”.

Jesus ord är en tydlig uppmaning till oss alla, som individer men också som kyrka. Låt barnen komma till mig. Och hindra dem inte. Den sista delen där är viktig att fundera över. För även om vi inte aktivt lägger ut hinder måste vi också se vilka dolda hinder vi lägger som hindrar barn och unga i deras relation till kyrkan och till Gud.

Karlstads stift släppte för ett år sedan en ambitiös och intressant rapport. Med hjälp av undersökningsföretaget Attityd hade vi frågat barn och unga i Svenska kyrkans verksamhet hur de ser på kyrkan, vad som är bra och vad som kan bli bättre. Om man snabbt ska dra resultatet så kan man säga att de allra flesta är väldigt nöjda och att Svenska kyrkan innebär en trygghet och ett sammanhang där barn och unga trivs. Men samtidigt kan man se att det efterfrågas fler sammanhang där barn och unga får möjlighet att samtala om och ge uttryck för sin tro, vilket vi skrivit om i en uppmanande debattartikel tidigare.

Men, en annan viktig lärdom från barnhearingen är att vi har ett arbete att göra när det gäller utformningen på gudstjänster. Nästan hälften av de svarande svarar ”instämmer inte” eller ”instämmer lite” på om gudstjänsterna upplevs som ”spännande” och ”roliga”. Betydligt fler tycker att de är trygga och öppna för alla, så där har vi gjort ett bra jobb. Men hur får vi gudstjänsterna engagerande för barn och unga?

I undersökningen har barnens fritextsvar bearbetats och gett oss en möjlig framtidsvision utifrån barn och ungas egna ord:

”Gudstjänsterna är i framtiden kortare, mer avslappnade och mysigare där stämning skapas med ljud och ljus. Gudstjänsterna har mer moderna sånger och texter utan så svåra ord. Barn och unga hjälper oftare till vid ordinarie gudstjänster. Bibelberättelser berättas på ett intressant sätt, det sker mer aktiviteter med nya berättelser och teatrar vid högtider.”

Men, det viktiga här tror vi handlar om perspektiv, och om vilken syn vi har på barn. Vår upplevelse är att vi ofta är duktiga på att ha med barn och unga i delar av gudstjänsterna, men att det alltför ofta blir ett kuriöst inslag. Barnen blir del i en avgränsad del av gudstjänsten men vi vågar inte anpassa helheten efter barnperspektivet. Vi liksom pyntar gudstjänsten med barn. På så sätt gör vi barnen till något exotiskt och avvikande som vi förvisso låter delta men som inte tar plats på lika villkor.

En lärdom är att om man i stället gör tvärtom, anpassar helheten efter barnen, känner sig alla mer inkluderade och involverade. En tydlig sak att jobba med är sättet vi utrycker oss, orden vi använder. Språk är makt. Hur väljer vi att kommunicera och vilken makt utövar vi därigenom?  Så länge vi pratar ett språk i kyrkan som väldigt få egentligen förstår, riskerar vi att utöva negativ makt. Och så länge som vi inte kommunicerar eller bättre lär ut ”kyrkiskan” som språk skapar orden avstånd snarare än erfarenheter av närhet och tillhörighet. 

Samma sak med kyrkorummet, vi är kanske fega och vågar inte göra det till en plats som barn och unga kan känna är deras, där de trivs och verkligen vill vara. När vi utformar gudstjänster upplever vi att vi ofta är så låsta vid tankar på vad vi säger, utifrån givna ordningar, i stället för att fokusera på hur vi gör det.

Vad innebär en gudstjänst? Och hur kan det uttryckas på ett sätt som inkluderar och engagerar barn och unga? Hur kan vi ta barn och ungas gudsrelation på allvar och ge dem möjlighet att utforska den? Hur jobbar vi bort de hinder som finns?

I Karlstad har vi ett lysande exempel där man kommit långt i arbetet. Barnens katedral har i mer än 20 år haft verksamhet och firat gudstjänster utifrån barnens behov, där riten samtidigt är avskalad och på djupaste allvar. Och när barnen trivs – och barnens tankar, funderingar och tro får vara utgångspunkten – ja, då blir det ett fantastiskt gudstjänstliv även för oss vuxna.

Vår erfarenhet är att vi på många sätt redan vet hur vi ska göra. Vi kan ju skapa gudstjänstsammanhang där barn och unga känner sig tagna på allvar, tagna i anspråk på riktigt, och känner att det är relevant och värdefullt att vara med. På läger. I veckans andakter med de grupper en är med i. På ungdomsmässan på torsdagskvällen. Men varför låter vi inte det synsättet prägla söndagens gudstjänst? Om vi hittar vägar att låta det synsättet prägla gudstjänstplaneringen skulle barn och unga känna sig välkomna, och vi tror även många vuxna skulle känna sig mer hemma i högmässan.

Tar vi Jesus ord på allvar, och verkligen vill möta barnens önskan om framtidens kyrka, ja då måste vi våga ta konsekvenserna och göra förändringar.

Vad är det som hindrar oss?

Sören Dalevi,
biskop i Karlstads stift

Emilia Kortman,
distriktsordförande i Svenska Kyrkans Unga i Karlstads stift