Osäkert vad Svenska kyrkan vill med försoningsprocessen

Svenska kyrkan är i en försoningsprocess med det samiska folket. Två försoningsgudstjänster har ordnats där Svenska kyrkan offentligt bett det samiska folket om ursäkt för alla de oförrätter och övergrepp som kyrkan begått under århundraden, varav många redovisas i “Vitboken”. 

För att ursäkten inte bara ska bli tomma ord har åtta åtaganden antagits och en handlingsplan till dessa utformats. Inget av åtagandena behandlar uttryckligen marken i Sápmi, utan kretsar i stor utsträckning kring det som kallas “Samiskt kyrkoliv”. 

I samband med den andra försoningsgudstjänsten, Sagastállamat 2, pratade Lovisa Mienna Sjöberg och Jörgen Stenberg om markens centrala betydelse för samisk kultur i vid bemärkelse (inte att förväxla med Duodji, samiskt hantverk) och andlighet. Det blev tydligt att marken, och särskilt skogen då kyrkan förvaltar skog i Sápmi, har en central ställning i försoningsprocessen. Därför “läste man in” marken i några av de åtta åtagandena och lyfte fram kyrkans skogsbruk som en central aspekt i försoningsprocessen, vilket naturligtvis borde varit en självklarhet redan från början.

Som en naturlig följd kom detta perspektiv att lyftas in i den så kallade Skogsutredningen som bland annat föreslår att principen om fritt och informerat förhandssamtycke, FPIC, ska skrivas in i kyrkoordningen. FPIC är en grundbult i urfolksrätten som syftar till att urfolk, i detta fall samerna, har rätt till självbestämmande över de marker och resurser som historiskt varit deras. Ett övergripande mål i den handlingsplan som är kopplad till försoningsprocessen lyder: Öka kunskapen om och respekten för urfolksrättens principer inom kyrkan och i samhället.

Varför har Svenska kyrkan initierat denna försoningsprocess och vad vill man med den? Vi menar att syftet och målet framförallt bör vara att bidra till upprättelse av det samiska folket och att skapa så goda förutsättningar för dem att i denna tid leva de liv de önskar leva utifrån sina traditioner och andlighet. Vi anar dock att det i hög utsträckning handlar om kyrkans självbild och självupptagenhet där det främsta syftet är att kyrkan vill framstå som god och känna sig befriad från sin historiska skuld.

Varför ligger annars så stort fokus på Samiskt kyrkoliv när de facto många samer inte alls är intresserade av kyrkan, men ändå negativt påverkade av kyrkans historiska övergrepp? Vi behöver påminna oss om att kyrkan fick sin mark i Sápmi när hon var en del av staten och att de värsta övergreppen skedde under den perioden, vilket innebär att försoningsprocessen inte enbart är en inomkyrklig fråga utan även behöver omfatta samer som har en annan andlighet än den kyrkliga. En andlighet som ofta är tätt sammanknuten med marken, är ett samspel med marken. Frågan om hur kyrkan brukar skogen är en fråga om rätten att utöva sin tro. 

Och vidare när det gäller den viktiga skogen, hur är det ens möjligt att flera stift ifrågasätter FPIC i skogsutredningen? Att hänvisa till att kyrkan är certifierad enligt svenska FSC som har en mycket svag variant av FPIC visar att man inte är insatt och saknar verkligt intresse av att bidra till att främja renskötseln, andra samiska näringar, kultur och andlighet.

Varför frågar inte kyrkan sig själv, samebyar, andra samiska näringsidkare och sametinget hur hon kan bruka skogen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för samisk andlighet, både kyrklig och icke-kyrklig, för renskötseln och andra samiska näringar, för samiskt hantverk och andra samiska behov? Då skulle kanske svaret bli att kyrkan ska sälja mycket av sin nuvarande skogsmark för att byta till sig skogar i Sápmi med målet att skapa stora sammanhängande skogar som blir livskraftiga öar i ett i övrigt söndertrasat skogslandskap. För idag försvåras livet enormt för renen, en central bärare av samisk tradition, kultur och framtid, genom ett aggressivt och intensivt skogsbruk, vidsträckta vindkraftsparker, gigantiska gruvområden, järnvägsspår och bilvägar.

Kanske skulle Svenska kyrkan prata mindre om att försonas med det samiska folket och mer om att bidra till att främja det samiska folkets möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar. Med eller utan, i eller utanför kyrkan.

Christofer Sjödin, församlingsherde Umeå stadsförsamling
Kim Rehnman, präst i Umeå stadsförsamling
Susanne Dahl, universitetspräst i Umeå
Lena Fagéus, före detta kyrkoherde i Umeå