Ska nätdejting för präster skuldbeläggas?

Det var en gång för länge sen. Nja, inte så länge sedan ändå. På 1930-talet moralpanikade den gamla statskyrkan kring ”dansbaneeländet”, som debatten kom att heta. Kyrkans män fantiserade och såg skräckbilder framför sig om hur ungdomar träffade partners på dansbanan och syndade före äktenskapet. Moralpaniken kläddes i ord som lösaktighet, osedligt och moraliskt förfall.

Till slut kunde inte biskopen i Växjö stift hålla sig. Mångas missnöje gav råg i rygg och Biskop Yngve Brilioth skrev i slutet av 30-talet till regeringen och krävde en statlig utredning. Han ville få till stånd ett ingripande mot det osedliga förfallet i landet. Bio, jazz och modern dans som foxtrot, stod för en ungdomskultur som inte kunde kontrolleras.

Hur det gick? Jodå, Brillioth och kyrkan fick sin statliga utredning. Teologen Manfred Björkqvist var också på banan. Inte på dansbanan, dock. Han såg rött när det kom till pardans. Han beskriver den som ”parningslek” och ett ”oblygt visande av sexuell lust”. Makarna Myrdal tyckte inte heller om dansbanorna. Men av en helt annan anledning. Trångboddheten drev ungdomarna till dansbanorna därför att de saknade egna rum. Då hämmades befolkningstillväxten, menade de.

Men för kyrkan gällde den smala vägen. Den breda vägen som världen slirade runt på, ledde till synden. Varför skriver vi då om detta?

Det är sommar och vigslarna är i full gång. I vigselsamtalet kommer det både nu och då fram att paret träffats på en dejtingsajt. Som präster kollar vi självklart inte vilken. Människor idag krokar i varandra i dessa virtuella rum. Här söker människor mänsklig värme, kärlek och lust.

Det går att anta att även ämbetsbärare skapar sig profiler på olika dejtingsajter. Nyss har en präst i Sörmland blivit avkragad för att ha sökt kontakter på en sida som klassas som pornografisk av Svenska kyrkan. Men det är inte specifikt denna präst och omständigheterna kring honom som vi vill ta upp. Den sammantagna bilden av denna präst ledde förmodligen fram till domkapitlets beslut. Det är antagandet vi gör att denna präst inte är ensam om att vara på olika dejtingsajter. Även präster söker lust, kärlek och fysisk närhet, och varför skulle de inte göra det på en dejtingsajt som endast är en knapptryckning bort?

Det vore tragiskt om präster och diakoner ska gå omkring och ha ångest nu efter domkapitelsbeslutet i Strängnäs, för att ertappas på en olämplig sida, och det som är det mest privata och intima blir offentligt i ett domkapitelsprotokoll. Dansbaneeländet med sin enorma ängslighet och vilja att kontrollera människor, vill vi väl inte ha tillbaka. Domkapitel som ängslas över var människor eventuellt träffar sin partner, borde ta det lite lugnare. Det vore också bra om äktenskapet mer framställdes som den gåva det är, snarare än som ett underförstått krav.

Det borde aldrig vara människans lust eller drift som är problemet för kyrkan. Svenska kyrkan kan däremot kräva och måste kräva av sina ämbetsbärare på dejtingsajter samma medmänskliga respekt och helhetssyn som präster och diakoner förväntas visa sina medmänniskor i övrigt när de söker och träffar en partner på krogen, via arbetskamrater eller ute i föreningslivet.

Och frågan som kyrkans ledning måste ställa sig är vad det sänder för budskap till kyrkans övriga medlemmar, däribland till dem som träffat sin kärlek via en dejtingsajt, om kyrkoledningen i praktiken förbjuder präster och diakoner att söka kärleken i dessa virtuella rum.

Ska vigselpar som träffats via en dejtingsajt beläggas med skuld och skam? Ska vigselpar behöva rädas kyrkans fördömelse? Och vilket arv vill vi lämna till eftervärlden? Ska människor i framtiden se tillbaka på det tidiga 2000-talet och förfärade inse att moralpaniken kring dansbaneeländet fick sin historiska upprepning i en kyrklig moralkampanj kring dejtingsajteländet?