Pedagogik i väntan på teologi

Antje Jackélen, Sören Dalevi, Wanja Lundby-Wedin och Maria Södling har presenterat ett sedan länge, såväl efterlängtat som aviserat, program för lärande och undervisning i vår kyrka (Kyrkans Tidning nummer 42/18). Den religiösa analfabetismen ska nu motverkas.

Och det är hög tid: Det är en ännu obesvarad gåta varför kyrkan dröjt så länge med insatser efter det att kristendomskunskapen, med all rätt, för fem decennier sedan försvann som ämne från den sekulariserade skolan. Men i vår tids yttersta modernitet är det dags.

Programmet har en teologihistorisk del och en pedagogisk del. Historien täcker 1900-talets inledande årtionden. Här behandlas Einar Billing och folkkyrkoteologin men också Nathan Söderblom och Lydia Wahlström. De två senare var öppna för den liberalteologi som redan då var över hundra år gammal: Tro på bekännelseanknutna dogmer ställdes mot en erfarenhetsbaserad tro som upplevelse av det oändliga och som morallära.

Utmaningen från liberalteologin är en naturlig start. Men i ett program för vår sam- och framtid är det egendomligt att den teologiska utvecklingen efter första världskriget knappt berörs. En utveckling som bland annat har gett:

Ett förnyat intresse för treenigheten som teologisk resurs. Omtolkningar av Luthers syn på rättfärdiggörelsen. Befrielse- och feministteologier. Nyortodoxa teologier och etiska alternativ med kritik av liberal modernitet och brist på gemenskap. Analyser av propositionell tro (sann rättfärdigad kunskap) som alternativ till tro som erfarenhet eller språkspel.

Nog borde en del av denna utveckling platsa i ett program för lärande. Liksom de gamla bekännelseskrifterna och hur de ska traderas. Men efter Billing, Söderblom och Wahlström följer nästan bara formfrågor, pedagogik och didaktik, hur tro ska förmedlas.

Men teologin, det som ska förmedlas, finns inte där. Annat än tal om tillit, förtröstan och hjärtats mottagande av evangelium. Och att lärande också sägs handla om kunskap i intellektuell och kognitiv mening. Och att lära och tradition samspelar med människors egna liv. Något som förutsätter välgrundade, självständiga och kreativa tolkningar av text och tradition. Av präster och andra medarbetare. Mycket klokskap om former.

Hur ska man förstå den tunna teologin? Brist på analys av otrons anatomi är en möjlig förklaring. Visst finns religionsvetenskapliga beskrivningar av människors inställning till religion (bland annat David Thurfjells).

Men ingen diskussion kring de olika slag av vetande och de olika människobilder som kan blockera en kristen tros- och livstolkning. En helt nödvändig diskussion som grund för teologiskt hållbara tolkningar av tro och liv, för möten med människor, men också för det offentliga samtalet.

För egen del har jag lyft fram sekulära bilder från filosofi och samhällsvetenskap där människan ses som självständig och skapare av sitt eget liv (Kyrkans Tidning nummer 15/18). Som led i ett katekesarbete kräver de bilderna en teologisk bearbetning. I väntan på bidrag från kvalificerade teologer, på och utanför Kyrkokansliet, har jag skisserat några punkter för en katekes (Kyrkans Tidning nummer 1/18).

Om kyrkan viker ned sig inför tanken att människor skapar sin egen verklighet blir det svårt med auktoritativa motbilder där människa och värld i stället ska beskrivas som skapade. En sådan berättelse är ändå inte enkel eftersom vi också som luthersk kyrka ser människan som myndig. Men också syndig. Stark och svag. Samtidigt.

Är det då möjligt med en teologisk bearbetning av otrons grunder och formulerandet av en katekes för 2000-talet? Ja, om vi förmår motverka att de sekulära människobilderna också präglar kyrkans inre och yttre arbete.

Mångfalden teologiska traditioner är förstås en utmaning. Hur ser den katekes ut som samtidigt tillgodoser gammalkyrkliga, högkyrkliga, lågkyrkliga och reformert influerade traditioner?

Men kan inte olikheter och spänningar användas som en resurs i en kyrka med rötter i Luthers dualism och alla hans motsägelser? Där vi utvecklar katekesförslag genom att öppet redovisa motsatta poler. I dialog mellan tradition och nya teologiska strömningar.

För kyrkan är ju som en kronärtskocka med olika blad fästa i en gemensam botten, inte som en gul lök utan kärna.

Det är i församlingarna lärandet ska ske. Och de behöver inte bara pedagogiska formler. Utan också texter med teologi att användas i de hundratusentals mötena med myndiga och syndiga människor. Och med dessas styrkor och svagheter. I gudstjänst och vardag. För att förmedla hopp och livsmod.