Prästen. Hallå. Hallå! Hallå?

En av semesterns allra varmaste dagar spenderades i Köpenhamn. På en tvärgata till Ströget blev jag approcherad av en ung man som stack en tidning i min hand. Fördomsfull, som jag ibland kan vara, utgick jag från att trycksaken var något för närmaste papperskorg. Det visade sig dock vara Kristeligt Dagblad. En dagstidning, som står Kyrkans Tidning relativt nära, en gång startad av den lågkyrkliga organisationen Indre Mission inom den danska folkkyrkan. Detta är Danmark, hann jag att tänka, så olikt Sverige och Svenska kyrkan att få en sådan här publikation mitt i vimlet och myllret. Men när jag senare, på en uteservering i skuggan av ett träd, försjönk i tidningen insåg jag att en del är sig likt på båda sidor Öresund.

I tidningens ledarkolumn återberättar Michael Bach Henriksen en händelse där en sjuksköterska på Rikshospitalet akut behövt eftersöka en präst via sociala medier. En nödsituation hade uppstått men ingen av sjukhusprästerna var i tjänst. Henriksen citerar en lektor i själavård som kargt anmärker: ”Det är inte något nytt, att en präst vid särskilda tillfällen bör vara tillgänglig dygnet runt” (KD 21/7). Uttalandet andas en kritik som är lätt att dela.

Även om den olyckliga händelsen på Rikshospitalet säkert var ett undantag väcker den ändå frågor om vad det är att vara präst, vilka kompetenser en präst behöver och var gränserna går mellan kallelse och anställning. Tankarna förs till en av försommarens debatter inom Svenska kyrkan som handlande om precis samma sak.

Under rubriken ”Det måste bli enklare att få träffa en präst för själavård” beskrev Lars Enberg i denna tidning (24/5) sin erfarenhet när han, i någon form av själanöd, sökte samtalsstöd i kyrkan: ”Under ett dygn ringde jag 16 samtal till olika präster och församlingar utan resultat. Under ett dygn pratade jag med fyra olika telefonsvarare och bad att få bli uppringd. Vid några tillfällen dessutom med samma telefonsvarare. Under ett dygn pratade jag med tre olika telefonister och bad om att få bli uppringd.” Hans redogörelse är lika skrämmande som den är pinsam.

Reaktionerna lät inte heller vänta på sig. Många kommenterade Enbergs artikel, bland andra Cecilia Melder (15/7) som blev både förtvivlad och vred. Melder, präst och religionspsykolog och en auktoritet på området existentiell hälsa, påtalar att forskningen visar på starka samband mellan existentiell hälsa, psykisk hälsa och välbefinnande. Samtidigt nedmonterar Svenska kyrkan själavården medan behoven verkar öka. Hon ställer sig oförstående till det faktum att psykologi inte längre ingår i de akademiska kraven för präster och avslutar: ”Nu hoppas jag och ber att någon med mod och makt snarast säkrar upp prästernas kompetens och krisberedskap. Låt den motsvara folks förväntningar”.

Och kanske är Melder redan bönhörd. Två motioner till höstens kyrkomöte länkar nämligen rakt in i detta frågekomplex.

Sofija Pedersen Videke (S) tar explicit upp Lars Enbergs artikel. Hon poängterar att jourhavande präst är en väl fungerande verksamhet, som dock delvis bygger på att det går att hänvisa vidare till kyrkan lokalt. I ljuset av det är det ”oroväckande att inte alla församlingar och inte alla präster erbjuder själavård med absolut tystnadsplikt på ett lättillgängligt sätt”. Nog är hennes ordval alltför försiktigt. Det är mer än oroväckande. Det är obegripligt och djupt provocerande. Motionen föreslår att kyrkomötet ska uppdra till kyrkostyrelsen att förbättra för själavårdare samt vidta åtgärder för själavårdens fortsatta existens. Vad detta exakt betyder är måhända oklart, men viktigt att ljuset nu hamnar på frågan. Hoppas också att biskopsmötet noterar motionen. Själavården hör till biskopens tillsynsansvar.

Boel Johansson (POSK) vill i sin motion att kyrkostyrelsen ges i uppdrag att verka för att religionspsykologi återigen blir ett obligatoriskt ämne i prästutbildningen. Av flera skäl tror också jag att detta vore rätt, vilket denna ledarsida tidigare har påtalat (11/9 2020). Johansson avslutar sin motion: ”Församlingsbor ska kunna lita på att präster behärskar grunderna i själavård och inte skadar någon p g a okunskap. Det förtroende som fortfarande finns i samhället och hos många enskilda för kyrkans professionalitet inom själavårdsområdet får inte missbrukas.”

Den här frågan handlar om utbildning och rekrytering, men också om attityder och förhållningssätt. I skuggan invid Ströget läste jag vidare vad min danske kollega på Kristeligt Dagblad skrev: ”Vilket privilegium att bli uppringd och kunna hjälpa, när någon behöver tröst. […] Självklart ska det vara vettiga arbetsförhållanden för alla i folkkyrkan [men det vore] beklagligt, om det aktuella fallet blev ett steg i riktningen av den totala normaliseringen av prästgärningen.” Den farhågan gäller i högsta grad också på vår sida sundet.

Jonas Eek