Präster och diakoner kan komplettera varandra i jouren

Nätverket för diakonalt ledarskap hävdar i KT nummer 53 2020 att också diakoner borde bemanna tjänsten jourhavande präst.

Jag hävdar i stället att tjänsten borde utvecklas till två parallella linjer så att präst och diakon kan tjänstgöra i jouren sida vid sida med den specifika tystnadsplikt som hör till respektive vigningsuppdrag.

Under de nästan 25 år som jag arbetat som samordnare för jourhavande präst på stiftsnivå och nationell nivå har frågan om varför inte diakoner kan tjänstgöra i tjänsten jourhavande präst tagits upp flera gånger. Varje gång frågan har kommit upp så har det varit problematiskt att diskutera denna fråga konstruktivt. Det har nästan alltid slutat med anklagande argument där det uttryckts misstankar om att det skulle finnas en bakomliggande värdering som menar att diakoner inte skulle platsa i jouren.

Min ståndpunkt är och har hela tiden varit att präster och diakoner bör finnas sida vid sida, inte som ersättare för varandra, utan för att komplettera varandra. Präst och diakon har inte bara olika tystnadsplikt utan också olika kompetensområden. Diakonens kompetens med en karitativ fackutbildning och yrkeserfarenhet från exempelvis vård eller socialtjänst skulle självklart vara en tillgång i jouren. Den tekniska plattform som jour­havande präst i dag använder gör det möjligt att tekniskt erbjuda olika ”samtalsrum”.

Varför kan man då inte använda samma ”samtalsrum”? Ett delat samtalsrum begränsar både prästens och diakonens möjlighet att verka fullt ut i sin profession. Att tystnadsplikten är olika är en rikedom och en tillgång, för det betyder att kyrkan kan härbärgera helheten. Man kan erbjuda både det absolut tysta rummet och det rum som kan erbjuda stöd genom att vara följeslagare och göra en anmälan om exempelvis ett barn blir utsatt. Skillnaden i tystnadsplikt är relevant också när man resonerar om tjänsten jourhavande präst. Det stämmer inte som nätverket skriver att den som ringer är anonym. Det som gäller är att den som ringer har rätt att vara anonym och det är faktiskt något annat. Några inringare väljer bort den rätten och presenterar sig. Med namn och adress. Det händer långt ifrån alltid men tillräckligt ofta för att inte negligeras.

Så här kan det låta:

– Jourhavande präst.

– Ja, hej, jag heter Anna Karlsson och bor i X-köping, på Storgatan 42. Jag bor på andra våningen och jag tror att familjen på våningen över mig slår sina barn. Jag vet inte vad jag ska göra.

I det telefonsamtalet blir skillnaden mellan prästens och diakonens tystnadsplikt avgörande. Prästen kan fortsätta samtalet och vara ett samtalsstöd medan diakonens anmälningsplikt kräver ett agerande, i vissa fall efterforskningar och kanske en anmälan.

Men det händer väl inte så ofta så att man behöver bry sig om det? Jo, jag menar att man måste tänka in att just detta och liknande inträffar. Det kyrkan ska tillhandahålla är en tjänst med så tydliga förutsättningar att människor vet vad som gäller. Kyrkan måste var tydlig med att det kan bli skillnad om man pratar med en diakon i stället för en präst, inte beroende på att den ena är bättre än den andra utan därför att tystnadsplikten är olika. Man kan alltså inte hävda att olikheter i tystnadsplikten mellan präst och diakon inte spelar någon roll i tjänsten jourhavande präst.

Om människor själva får välja mellan diakonens eller prästens samtalsrum – då är det ett annat läge. När vi för 25 år sedan resonerade om två olika samtalsrum i jouren fanns inte den tekniska möjligheten att tillhandahålla detta. Det finns det nu! Om kompetensen breddas i jouren ökar också tillgängligheten och fler samtal kan besvaras.

Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap för också in Kyrkans jourtjänst (som 2019 bytte namn till Kyrkans SOS) i resonemanget. Kyrkans SOS är en lokal telefonjour i Göteborg, en stiftelse som formellt inte har Svenska kyrkan som huvudman men vars styrelseledamöter kommer från Svenska kyrkan. I den telefonjour som Kyrkans SOS driver tjänstgör volontärer. Några av volontärerna kan vara diakoner men det stora flertalet har helt annan yrkesbakgrund,
till exempel lärare, brevbärare, busschaufför, frisör, socionom eller psykolog. Uppdraget i den jouren handlar om att vara medmänniska.

För att tjänstgöra skriver man på en tystnadsförsäkran, men den sekretessen är av annat slag än den i kyrkoordningen reglerade tystnadsplikten för präst och diakon.

Det är viktigt att fortsätta att utveckla jourhavande präst, men det innebär betydligt mer än att öka antalet besvarade samtal. Det handlar om att bredda och fördjupa tjänsten, i varje utvecklingssteg kvalitetssäkra den själa­vård som kyrkan erbjuder via 112 och att informera om tystnadsplikten så att man säkerställer att den som ringer/tar kontakt via chatt eller brev vet vad som gäller. I den utvecklingen vore det ett viktigt steg framåt att inte bara kunna erbjuda jour­havande präst utan också jour­havande diakon.

Monica Eckerdal 
nationell samordnare för jourhavande präst fram till juni 2016