Välkomnandet av den nye ärkebiskopen väcker förväntan

Med glädje noterade ­Nätverket för främjandet av diakonalt ­ledarskap att installationsgudstjänsten för vår nya ärkebiskop Martin Modéus innehöll en riklig representation av mångfalden inom kristenheten och Svenska kyrkans treledade vigningsuppdrag. Representation blir både symbolisk, teologisk och ekumenisk. I Kyrkornas världsråds dokument från 1982 om dopet, nattvarden och kyrkans ämbete, står följande att läsa: ”det treledade äm­betet, bestående av biskop, presbyter och diakon, i dag tjäna som uttryck för den enhet vi söker och även som ett medel att uppnå den. ”

Vi i Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap vill uttrycka våra stora förhoppningar att det som så tydligt gestaltades i installationsgudstjänsten också fortsätter att bli vägmärken och riktningsvisare under vår nya ärkebiskop. Nätverket vill gärna bidra till att utveckla hur det treledade ämbetet blir ett tydligt och starkt verktyg ur flera perspektiv, både i samhället och i gudstjänsten och kyrkans inre liv.

Martin Modéus utryckte i en intervju inför ärkebiskopsvalet: ”Diakonin är grundad i kyrkans identitet. Att diakonatet är en del av vigningstjänsten är en kraftig markering från kyrkans sida att diakoni inte är en valfri tillvalsuppgift utan just en identitetsfråga. Detta behöver synas och märkas i alla sammanhang.” Här finns mycket att göra och bearbetas för att diakonin ska bli en tydlig identitet för kyrkan och församlingarna. Vi i Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap önskar att detta blir en central fråga under de kommande åren och är villiga att bidra i det arbetet.

Enligt kyrkoordningen är diakonatet karitativt, och diakonens plats i gudstjänsten har länge varit upp till varje församling och i slutändan kyrkoherden att besluta om. Men ett karitativt diakonat behöver ha en förankring, en utgångspunkt och ett mål. I dag finns det redan en omfattande praxis att diakoner tjänstgör i gudstjänsten, dock en praxis som har lite eller inga riktlinjer eller speciellt utformad reflektion kring vad det innebär både teologiskt och symboliskt.

Inom kort kommer en forskningsrapport att redovisas på Marie Cederschiölds högskola angående diakonens karitativa uppdrag och om och i så fall hur det får påverka gudstjänsternas utformning. Rapporten utgår från en undersökning där djupintervjuer har genomförts med tio diakoner och deras kyrkoherdar. Undersökningen visar att det finns en diskrepans mellan diakoners vardagsarbete och möjligheten att ta med den erfarenheten i utvecklandet av gudstjänstens utformning. Huvudgudstjänsten som den i dag är utformad ger liten möjlighet att anpassa till målgrupp, exempelvis människor som diakonen möter i sitt vardagsarbete, och ge den en diakonal prägel. Kyrko­herdarna i rapporten visar en uppskattning över diakonernas roll som brygga mellan samhället och kyrkan och lyfter främst symbolvärdet av att ha en diakon närvarande under huvudgudstjänsten. Vad som framkommer i rapporten är att i temagudstjänster, såsom till exempel sinnesrogudstjänster, är enklare att både målgruppsanpassa och utforma med en tydligare diakonal närvaro och diakonal prägel.

Martin Modéus uttrycker i samma intervju som ovan just en reflektion kring att det inte alltid är huvudgudstjänsterna som är det enda alternativet till gudstjänstfirande: ”Många går redan i dag i gudstjänst, men inte alltid på de traditionella gudstjänsterna. Vad försöker Anden berätta för oss genom detta?”

Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap ser att diakonens karitativa och liturgiska roll stärks i Svenska kyrkan. Diakonen har i det treledade ämbetet en självklar plats i församlingen där diakoni, gudstjänst, mission och undervisningen ska prägla Svenska kyrkans arbete. Vi i Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap tror och hoppas att vår nya ärkebiskop vill arbeta för att ännu mer synliggöra diakonens roll i det treledade ämbetet och vi ser fram emot samverkan och fortsatta samtal.

Styrgruppen för ­nätverket  för ­främjande av  diakonalt ledarskap