Liturgi och diakoni - kan domkyrkorna visa vägen?

”Delaktighet eftersträvas i alla gudstjänster. Gudstjänsten ska vara tillgänglig för var och en som önskar delta. Därför är det av vikt att olika åldrars perspektiv finns med i arbetet med gudstjänsterna, och att lokala traditioner och praxis är vägledande. Detta får gärna manifesteras i gudstjänsten genom att det karitativa diakonatet ges en liturgisk funktion, till exempel i form av diakonens medverkan och/eller ledning av förbön och/eller sändning.”

Citatet är hämtat från anvisningarna i förslaget till ny kyrkohandbok del 2 som behandlades under kyrkomötets senaste session. Den sista meningen i citatet är banbrytande. Det är första gången på många år som diakonatet så tydligt i ett officiellt dokument uttrycks ha en plats i liturgin, en plats som också tydliggörs med konkreta exempel på vad diakonen kan göra.

Vidare står det i förslaget till vigningsordning att diakoner ska iklädas stola och diakonemblem och motta diakonbrevet. Påklädandet av stola är något som vid diakonvigningar skett genom tradition de senaste åren men som inte funnits med i vigningsordningen tidigare. I tidigare handbok stod endast att diakoner tar emot diakonbrevet. Att iklädas stola är en ytterligare en markering av diakonens liturgiska funktion.

Kyrkohandboken del 2 närmar sig mer den vardag som diakoner lever och verkar i, vilket är en verklighet som förenar de karitativa och de liturgiska aspekterna av diakonatet. Eller kompletterar varandra och ger gudstjänsten en ytterligare dimension då församlingens gemensamma diakonala uppdrag får en tydlig gestaltning i och med en diakons tjänstgöring i högmässan/gudstjänsten.

Våren 2020 genomförde vi en enkätstudie om diakoners tjänstgöring i gudstjänsten, en studie som redovisas i antologin Diakoni - reflektion och praktik. Enkätundersökningen visar att 95 procent av diakonerna tjänstgjorde i huvudgudstjänst åtminstone vid enstaka tillfällen eller särskilda högtider. Vanligt förekommande moment som diakoner uppgav att det tjänstgjorde vid var evangelieläsning, skriva och/eller leda kyrkans förbön, procession och recession, duka och duka ihop nattvardsbordet, utdelande av brödet/vinet samt att be bön efter kommunionen.

Med enkätstudien som bakgrund genomförde vi en fördjupad undersökning (forskningsrapporten Brygga mellan samhälle och kyrka). Undersökningen visar att det finns en diskrepans mellan diakoners vardagsarbete och möjligheten att ta med den erfarenheten i utvecklingen av gudstjänstens utformning. Huvudgudstjänsten som den idag är utformad ger liten möjlighet att anpassa till målgrupp och ge den en diakonal prägel.

Utifrån resultatet dras slutsatserna, att för att bättre ta vara på diakoners karitativa erfarenheter och låta dem få utrymme inom ramen för gudstjänstutveckling, krävs följande:

● En analys och bearbetning av huvudgudstjänstens utformning

● Riktlinjer för diakoners liturgiska funktion med teologisk motivering

● Att huvudgudstjänsten utformas så att den ger utrymme för att inbjuda människor som diakoner möter i andra sammanhang än gudstjänstsammanhang (till exempel hembesök, soppluncher, sorgegrupper med mera)

Ett steg för att påbörja utvecklingen mot att på ett mera formaliserat sätt ta vara på och gestalta den karitativa aspekten i gudstjänsten skulle kunna vara att Svenska kyrkans domkyrkor är föregångare i denna utveckling så att diakoner räknas med i såväl planering av som delaktighet i gudstjänsten. En lämplig uppgift för diakonen kan vara att samordna, leda och instruera ideella medverkande i gudstjänsten, en uppgift som enligt vår första enkätstudie utfördes av nästan var tredje av de svarande diakonerna. Där finns möjligheter att koppla samman människor som diakonen möter i vardagen med söndagens gudstjänstfirande.

Gudstjänstmoment som särskilt skulle kunna vara lämpade för diakonen och som redan av tradition är vanligt förekommande är de ovan nämnda och även sändningen, där församlingen sänds ut till diakoni i vardagen. Vill vi ta det ytterligare ett steg skulle brödsbrytelsen kunna vara en uppgift för diakonen som då genom sin vigning får fördjupa nattvardens symbolik med de karitativa aspekterna av måltiden. Som biskoparna skriver i sitt biskopsbrev om nattvarden:

”Nattvarden gestaltar och fördjupar att det är vår kallelse att leva i gemenskap med Gud, varandra och hela skapelsen. Att äta tillsammans är ett uttryck för samhörighet, fred och delande. Att verka för fred och att vara beredd att dela med oss till andra är den sändning vi får i nattvardens firande.”

Charlotte Säll och Karin Ahlqvist, diakoner

Nätverket för främjande av diakonalt ledarskap