Diakonins återkomst är ett kyrkligt vårtecken

Diakonen  Maria Stade har i Kyrkans Tidning skrivit en mycket viktig artikel om diakonins  betydelse i vår tid, då många människor far illa både till kropp och själ. 

Vi var tre, av cirka 40 elever, som diakonvigdes 1968 i Stora Sköndals kyrka efter fyra års studier vid det som idag kallas Sköndalshögskolan. På fullt allvar betraktades vi som de sista diakonerna. Diakonin var helt ute och ingen skulle i framtiden fråga efter kyrkans diakonala  tjänster. Människors nöd var något som samhället hade ansvar för och några diakontjänster fanns inte i kyrkan. Möjligen kunde man få ett tillfälligt arbete på en vakant prästtjänst.

När diakonissan gick i pension i en närliggande stadsförsamling sade kyrkoherden ungefär så här: Den tjänsten skall dras in. Vi behöver ingen ny diakonissa. Nöden i vår stad tar kommunen hand om. För oss diakoner/socionomer stod valet mellan att bli socialassistenter eller att fortbilda oss till präster.

Jag kan idag med glädje och tacksamhet konstatera att diakonin har fått en helt ny ställning. I flera församlingar finns det lika många diakoner som präster. I min lokaltidning läser jag om diakonernas arbete. Det handlar om själavårdande samtal, leva vidare grupper, utdelning av matkassar, hembesök hos ensamma och sjuka, fängelsebesök och mycket annat. Detta är ett vårtecken i Svenska kyrkan!  

Det är de kyrkor som lyfter fram diakonin som växer och får nytt liv. Sankta Clara kyrka i Stockholm är ett bland flera exempel.  Kontakten med församlingen har för flera lett fram till en nystart i livet men också en levande tro. Direktorn Karl-Erik Sahlberg brukade säga att man ska ha Jesus i ena handen och en tilltufsad broder/syster i den andra.

I en Taizésång sjunger vi: ”Där barmhärtighet och kärlek bor. Där finns också Gud, där finns också Gud.”  Jag hörde berättas om en ung novis i ett kloster, som fick den tråkigaste av alla uppgifter: han fick sitta portvakt från morgon till kväll. Han var mycket glad och tacksam för uppgiften och tänkte: en dag kanske jag får öppna porten för Kristus. Glädjen förvånade de övriga i klostret och någon frågade: Hur ofta har du fått öppna porten för Jesus? Novisen svarade: Varje dag! Det har kommit vilsegångna och hemlösa, törstiga, hungriga, sjuka och förtvivlade människor. När jag öppnar  för dem öppnar jag samtidigt för Kristus, han som har sagt att allt som vi har gjort mot de minsta som är hans bröder och systrar, det har vi också gjort mot Honom.

Larseric Nyberg
kyrkoherde emeritus