Prästanställning – vilket är problemet?

I ett par ledare i Kyrkans Tidning senaste tiden (16-17/19 och 20/19) har argumenterats för att ”biskop och domkapitel” blir arbetsgivare för präster och diakoner och för att anställningsformen för alla vigda ska utredas.

Frågan om vem som ska vara arbetsgivare för prästerna var en av de mest omdiskuterade vid kyrkoordningens tillkomst. Det skedde ingen förändring av prästanställningarna utan de fanns kvar hos församlingar och samfälligheter. Genom lagstiftning var dock arbetsgivarfunktioner på ett annat sätt än nu fördelade på olika organ. Inte minst domkapitlet hade ansvar för viktiga uppgifter.

I den sista av de båda nämnda ledarna görs en koppling till ett debattinlägg av Torgny Larsson i samma tidning. I debattinlägget tas också anställningsfrågan upp men i fokus står frågan om att förbättra stiftets tillsyn. Brister i tillsynen tas också upp i KT:s ledare.

Stiftets tillsyn kan delas upp i den som avser präster och diakoner och den som gäller församlingar och pastorat. Möjligheterna till åtgärder inom ramen för de båda typerna av tillsyn är mycket olika.

Vad gäller dem som har uppdrag inom kyrkans vigningstjänst kan långtgående åtgärder vidtas. Ytterst kan domkapitlet skilja en präst eller diakon från behörigheten till uppdraget. Därmed saknas också förutsättningar för anställningen. I tillsynen av församlingar och pastorat finns inte åtgärder av så genomgripande slag. Därtill kan församlingar och pastorat utan egentliga påföljder trotsa ett domkapitels beslut.

I diskussionerna vid millennieskiftet om regleringen av prästernas anställning var möjligheterna för domkapitlen att självständigt utöva tillsyn över prästerna en viktig pusselbit.

Genom att skilja mellan arbetsgivar- och tillsynsuppgiften skulle inte riskeras att domkapitlens beslut i ärenden om ämbetstillsyn behandlas och avgörs i arbetsrättslig ordning på det sätt som annars gäller disciplinära åtgärder från arbetsgivarens sida. Såvitt bekant har detta fungerat på det sätt som var avsett.

Tillsynen av präster och diakoner var alltså av grundläggande betydelse för att man inte vid kyrkoordningens tillkomst närmare prövade att flytta arbetsgivarskapet från församlingar och samfälligheter till stiftet.

Det är dock inte detta som nu föranlett diskussioner om arbetsgivarskapet. Det gäller i stället frågor om tillsynen av församlingar och pastorat.

Ingen organisation är perfekt för att hantera alla problem. Varje organisationsförändring bär på fröet till en ny.

Det medför att det är viktigt med en bred problembeskrivning innan arbete med nya förändringar påbörjas. Riskerna för att göra ändringar som leder till oförutsedda framtida svårigheter behöver minimeras.

I diskussionerna om ändring av arbetsgivarskapet för präster tycker jag att man alltför snabbt kommit fram till en viss lösning utan att tydliggöra om det finns en bredare problematik.

Man kan undra över om de svårigheter som kan finnas i tillsynen av församlingar och pastorat är av betydelse för mer än anställningsfrågor. Då hjälper det knappast att bara ändra vem som är prästernas arbetsgivare.

Vad innebär det att dels ha lokal självstyrelse, dels vara del av en helhet med en given grundläggande uppgift? Är så kallade utköp ibland den mest rimliga lösningen och ibland följd av brister i arbetsgivarskapet som drabbar flera kategorier anställda? Finns svårigheter för präster att fullgöra sitt i prästvigningen givna uppdrag som är kopplat till anställningsförhållandena? Fler frågor behöver ställas.

De diskussioner som förs indikerar att det finns behov av åtgärder. Min undran gäller om det är givet att en ändring av vem som är arbetsgivare är lösningen.

Jag tänker att först behövs en tydligare bild av vilka problem som föreligger. Därefter arbete med att försöka komma till rätta med problematiken men utan att en viss lösning är på förhand given. Det förefaller troligt att frågor om arbetsgivarskapet behöver belysas i ett sådant sammanhang men inte bara detta.

Gunnar Edqvist