Religionsdialog är samverkan – inte sammanblandning

I mitten av 00-talet var den organiserade religionsdialogen relativt sällsynt i Sverige. Trots ett betydande antal judar, muslimer och människor av annan tro fanns det ännu inte ett enda inter­religiöst råd i Sverige. Svenska kyrkan har spelat en viktig roll för att förändra detta.

Tillsammans med andra trossyskon och med support från Myndigheten för stöd till trossamfund och lokala myndigheter har en interreligiös infrastruktur byggts upp i städer över hela landet. Många av Svenska kyrkans medarbetare kan vittna om att det inte alltid varit enkelt och att det inte nödvändigtvis gett snabba resultat, men att det ändå varit meningsfullt.

I dag, femton år senare, har kanske nybyggarglädjen mattats något. Nya råd och dialogsammanhang tillkommer inte i samma utsträckning som tidigare. Svenska kyrkans ekonomiska situation är svårare. Etablerade dialogmiljöer i bland annat Stockholm och Göteborg har stängts ner.

Kritiken mot religionsdialog och interreligiös samverkan – inte minst i relation till islam – är mer omfattande. Det ligger nära till hands att religionsdialogen blir den där extrasysslan som det är bekvämt och resurseffektivt att dra ner på.

Samtidigt är stödet för religionsdialog starkt. Många av kyrkans medarbetare och förtroendevalda är övertygade om att det inte finns några alternativ, att dialogen är del av ett nödvändigt fredsarbete, i världen likaväl som i stadsdelen. I ett sådant skede finns skäl att dra lärdom av de dialogsammanhang som Svenska kyrkan har varit med om att bygga upp.

Vad vet vi om de lokala inter­religiösa råd som växt fram?

Här finns en del forskning att tillgå, inte minst av Magdalena Nordin, Tomas Axelson och Ann-Catrin Kristianssen. Vi vet att arbetet gör skillnad, att det finns skäl att streta vidare, också i ekonomiskt bistra tider. Vi vet att det interreligiösa engagemanget är en angelägenhet för hela samhället.

I en ny bok om religionsdialog och religionsteologi studerar jag lokala interreligiösa råd. Några saker framträder tydligt:

1. Arbetet kretsar kring lokala samhällsfrågor. Samverkan handlar om att leva som troende i samhället, om att motverka antisemitism och islamofobi, om informationsutbyte och svenska myndigheters förväntningar på trossamfunden. I ett samhälle där sekulariseringsnormen är stark vittnar särskilt judiska och muslimska representanter om att rådet ger stöd och trygghet.

2. Samspelet med myndig­heter är en nyckelfaktor. När råden fungerar är de en hjälp för både kommun och trossamfund, något som bekräftas av internationella studier. I Sverige vet vi genom Mångfaldsbarometern att kontakten mellan svenskar med olika kulturell och religiös bakgrund är begränsad. Råden, med sin höga grad av kulturell och religiös mångfald, skapar nätverk för social sammanhållning som gynnar hela samhället. Ur trossamfundens perspektiv bidrar kommunen med kontinuitet och stabilitet åt ett engagemang som många representanter sköter utanför ordinarie arbetstid och som riskerar stå och falla med enskilda eldsjälar. Kommunens deltagande möjliggör också att rådsmedlemmar får en större insyn i samhällsfrågor där samfundens kompetens är efterfrågad.

3. Arbetet är inte enkelt. Förutsättningarna för de olika trossamfunden ser mycket olika ut, både när det gäller resurser och samhällskontakter. Förväntningarna på rådens förmåga att före­träda stora grupper är ibland orealistiska. Arbetet möter kritik, såväl inifrån trossamfunden som från samhället. Det kan skava mellan rådens medlemmar i värderingsfrågor, trosfrågor och med anledning av internationella politiska händelser.

4. Det handlar om samverkan, inte teologisk sammanblandning. Det finns föreställningar om att religionsdialog slätar ut skillnader och bidrar till ett slags minsta gemensamma nämnare-teologi. Min undersökning pekar i en annan riktning. Kristna, judar och muslimer motiverar sitt engagemang teologiskt, utifrån sin respektive tradition. Det är lärorikt att lyssna till hur den teologiska grunden för religionsfrihet och mänsklig värdighet formuleras i olika traditioner. För de kristna representanterna har den Guds kärlek till hela sin skapelse som utgångspunkt och Jesus Kristus som förebild.

I mina intervjuer möter jag inte någon romantiserande syn på religionsdialog. Deltagare som varit med länge är medvetna om att arbetet tar tid att bygga upp, men är lätt att rasera.

I de etablerade råden möter jag erfarna praktiker med djup förståelse för religiös skillnad och för dialogens utmaning. Men jag möter också övertygelse om dialogens betydelse och tillit till att ett lokalt fredsbygge är möjligt. Ur Svenska kyrkans perspektiv, nog hör detta samman med församlingens grundläggande uppgift och det arbete vi är kallade till?

Jakob Wirén 
docent i systematisk teologi och teologisk sekreterare åt ärkebiskop Antje Jackelén. Aktuell med boken 
Att ge plats åt den andre? Religions­dialog, ersättningsteologi och Muhammed som profet. (Verbum 2021.)