Så kom den då, den nya grafiska profilen

Så kom den då, den nya grafiska profilen. Ny färgskala och regler för vilka kulörer  som får användas tillsammans i den nya, ganska kalla pastellskalan. Vi fick tillgång nya illustrationer som förefaller infantila. Nya teckensnitt skall vi också ha, den tredje uppsättningen om jag räknat rätt. Endast en teckensnittsnörd förmår skilja det nya från det gamla. Dessutom, som grädde på moset en 145 sidor lång instruktionsbok
som på pixelnivå föreskriver var logotyper får placeras.

Det sägs att detta skall göra vår kommunikation mer synlig i samtidens flöde. Det sägs inget om hur mycket det har kostat. Det sägs något om varför men jag undrar hur man tänkt. Det mesta av vår kommunikation sker med våra församlingsbor och intresserade människor i närområdet. Många församlingar producerar troget sina församlingsblad, uppdaterar sina hemsidor och har någon eller några kanaler i sociala medier. Det är lokal kommunikation där behovet av igenkänning är stort. Ny grafisk profil hjälper knappast till igenkänning.

Vi kan ha och ska ha tankar om detta. Några församlingar kommer gladeligen att implementera den nya grafiska profilen, andra ställer sig skeptiska och frågande och några helt avvisande.

Med nästan fyra decennier som präst och nästan tre som kyrkoherde kan jag se att mycket har förändrats. Det som oroar mig med detta tilltag från kyrkostyrelse och nationell nivå, förutom att det är slöseri med resurser, är en förändrad kyrkosyn.

Vad utgör grunden i en kyrka, i vår kyrka? Det behövs en församling som samlas till gudstjänst och tar ansvar. Det behövs en präst som ansvarar för sakramentsförvaltningen och predikan. Såklart behövs mycket mer men utan dessa två blir det ingenting. Det är tydligt i Kyrkoordningen. Församlingen är det lokala pastorala området (kap 2 § 1). På likartat sätt om stiften (kap 6 § 1). Om nationell nivå sägs inget sådant.

Vår nya logotyp sänder en ny och annorlunda signal eftersom församlingsnamnet är extrautrustning. Det finns väl ingen som är kyrkoherde, komminister eller diakon i Svenska kyrkan. Man är kyrkoherde, komminister eller diakon i en församling.

Men det tycks som att nationell nivå vill införa ett annat sätt att se på vad kyrka är: Pyramiden vänds upp och ned. Det är inte längre församlingen som är basen. Nu är Svenska kyrkan basen.

Men vi samlas inte kring en ny grafisk profil och vi samlas inte heller vid nationell nivå eller koncernen Svenska kyrkan. Vi samlas i församlingen. Det är där vi möter varandra, inte som producenter av och konsumenter av religiös underhållning i rätt färgskala, utan som människor som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Vi möts i och med våra olikheter och tillsammans utgör vi Kristi kropp och det alldeles oberoende av grafiska profiler, pins, kampanjer och allt vad man hittar på.

Jag har några år av aktiv tjänst kvar (hoppas jag). Under dessa år hoppas jag få slippa en massa nymodigheter från nationell nivå vare sig det handlar om gemensamma system som sägs frigöra tid för den grundläggande uppgiften eller nya grafiska profiler som inte så många på den bärande och grundläggande nivån frågat efter och vars kostnader för framtagande kunde använts på annat sätt.

Åke Appelgren, kyrkoherde i Lövestad församling och kontraktsprost