Skogsbränderna lärde oss sammanhållning i Europa

När anklagelserna haglar och riktas mot det ena europeiska landet efter det andra vill jag, ödmjukt, hävda att kyrkorna kan påminna oss i EU-valet om att vi borde vara mer rädda om varandra i Europa.

Här hemma i Sverige kunde vi lära oss av de beundransvärda och rentav heroiska insatser, inklusive från lokala församlingar, som utfördes i den svåra brandbekämpningen i vårt land förra sommaren.

De visade nämligen på när lokalsamhället, Sverige och Europa är som bäst, som mest solidariskt.

Jag vill verkligen understryka detta: i just svårigheter och kriser behöver våra samhällen, vårt land och Europa vara starkt, stå samlat och vi medborgare visa omsorg om och kärlek till varandra. Kyrkans - samlande - famn bidrar till detta. Vi behöver varandra – inte ensamhet, isolering eller besserwisser-mentalitet.

Detta förutsätter i sin tur att Sverige är byggt underifrån och utvecklat en god samhällsanda av medmänskliga etiska kompasser och personligt ansvarstagande - för också det gemensamma. Och att kyrkan förmedlar ett sådant budskap.

Ingen i Sverige stod och skrek förra sommaren att Polen, Tyskland eller Italien har fel äktenskaps- och sociallagstiftning, inklusive i synen äktenskap eller på det ofödda barnets människovärde – eller att det är något fel på dessa länder och deras regeringar – när medborgare just därifrån kom oss nödställda svenskar till del.

Dessa europeiska vänner hjälpte oss - i ett avgörande skede. Låt oss inte glömma det. Låt oss bevara vår ödmjukhet.

När vi agerar på detta sätt förs det europeiska samarbetet – och känslan för varandra i vår världsdel – framåt, i tillit.

EU är idag, ett knappt år efter brandkatastroferna i Sverige, bättre rustat för att sända snabb hjälp vid brandkatastrofer. Dessa framsteg vilar på en solid folklig, och därmed demokratisk, grund.

Så ser det dock långtifrån alltid ut när EU beslutar eller europeiska politiker söker nya beslutsområden att ta ifrån de nationella parlamenteten, inklusive välfärdsfrågorna – eller styr upp kommuner och regioner i Europa.

Som ledamot och rapportör i EU:s Regionkommitté, med uppgift att bevaka gränsdragningarna mellan det kommunalt och regionalt nära och det europeiska, som naturligt ligger längre bort i politiken, vet jag det.

Jag skriver detta därför att andliga och moraliska värden som inre styrka och hjälpsamhet är ingen längre självklarhet i något land – eller mellan länder, folk, språkgrupper och kulturer.

Ytterst bygger den på en medborgaranda, tillit, sammanhållning, delade erfarenheter och gemensamma värderingar - förankrat i budordens skydd för den svage.

Hit hör även respekt för gångna svenska och europeiska generationers livsverk och den egna samtidens vilja att föra detta goda arv, inklusive Europas judisk-kristna grund med just den gyllene regeln, vidare in i framtiden, ja, på en upplevd och verklig samhällsgemenskap.

För lite hör vi om just denna omistliga gemensamma grund när svenska regeringen bullrigt kräver att just svensk lagstiftning, till exempel om aborter eller hur äktenskapet omformulerats för tio år sedan, skall gälla i hela Europa.

Var finns då öppenheten för att vi är olika, för olika perspektiv och tolerans – ja, ödmjukheten över att Europas rikedom är dess mångfald?

I hem och församlingar i Sverige skapade det solidariska agerandet från godhjärtade europeiska vänner under förra sommarens brandkatastrofer, en naturlig tillit för att en sådan form av samverkan över nationsgränserna vill oss väl, är av godo – och inte prackas på oss ovanifrån av en byråkratisk och svåråtkomlig maktelit.

Det är ett sådant EU och en sådan återvunnen europeisk tillit jag vill arbeta för, i europaparlamentariska föregångare som kristdemokraterna Alf Svenssons och Lars Adaktussons – ja, även min make Lennart Sacrédeus - anda.

Birgitta Sacrédeus (KD), Mora
Nummer fem på KD:s lista till EU-parlamentetet
regionråd i Dalarna och rapportör om hälsosamt åldrande i EU:s regionkommitté