Skogsbruket inte den första stora frågan i Svenska kyrkans historia

Hur Svenska kyrkan ska förvalta sina marker är inte den första stora frågan som behandlats i historien. I likhet med många andra blir den lätt polariserad. Om vi ser tillbaka kan vi konstatera att två stora, för Svenska kyrkan viktiga frågor genomsyrade 1990-talet: dels om dop och kyrkotillhörighet, dels om Svenska kyrkans relation till staten. Vi tog oss igenom dem!

Det som mest påminner om den nuvarande debatten om skogsutredningen gäller dock kyrka-statfrågan. Där kom utredning efter utredning. Redan under remisstiden kom de att skjutas i sank av lokala initiativ för att förhindra en förändring. När så regeringen kom med en skrivelse till kyrkomötet 1995 med en klar uppfattning om att hitta en form för statens förhållande till Svenska kyrkan som var anpassad till den rådande situationen blev polariseringen återigen tydlig. 

När andra kyrkolagsutskottet fick frågan för beredning på sitt bord kunde man nästan på förhand räkna ut hur röstsiffrorna skulle fördelas. Därför började arbetet på ett annat sätt än att debattera redan kända ställningstaganden. I stället fick var och en redogöra för vad som var grundläggande i den egna ståndpunkten. På det sättet utarbetades ett yttrande till kyrkomötet, som i sin tur fattade ett principbeslut om den framtida relationen kyrka/stat. Riksdagen beslutade å sin sida i samma riktning.

Därmed var inte arbetet avslutat. Nu var frågan: hur ska vi på bästa sätt se till att få fram former för Svenska kyrkan efter år 2000, som var den bortre gränsen. Alla tyckte inte om beslutet men som en av dem, en ledande kyrkopolitiker uttryckte det: ”Nu har vi ett beslut. Nu ska vi göra det bästa möjliga av det”. Det fick ta den tid som behövdes. 

Bland annat gällde det att få fram en kyrkoordning. Det slitet pågick fram till kyrkomötet 1999, när beslut om detta fattades. Nog har det som då skrevs varit i behov av förändringar, allt eftersom förändringar i tiden krävt det. Så är det också när det gäller förvaltningen av skog och mark. Här handlade det då som nu om en ekonomisk förvaltning med syfte att bidra till kyrkans verksamhet.

Så finns en mening: ”Tillgångarna ska därtill förvaltas på ett etiskt försvarbart sätt i enlighet med kyrkans grundläggande värderingar” (Kap 46 3 §). Det är många gånger jag haft förmånen att vara med i diskussioner om vad det egentligen betyder. 

Jag kan, så här i efterhand, tycka att det hade varit bra om det förtydligats. Det blev inte så, men nu är tiden inne! Vår tid förväntar sig det av Svenska kyrkan – i ord och handling. Hade vi haft den frågan då kunde svaret varit: ”Andligt och existentiellt ansvarstagande avseende ekologi, ekonomi, biologisk mångfald och social hållbarhet ska säkerställas i förvaltningen”. Samtidigt är jag inte direkt förvånad. Dessa frågor var inte lika brännande för ett kvarts sekel sedan som nu. 

Med historien i ryggen dristar jag mig att föreslå: tag ett principbeslut om innehållet i kyrkoordningen snart nog. Låt det sedan ta tid att sätta upp mål och inriktning. Minns därutöver att det ser olika ut i Svenska kyrkan – även när det gäller skog och mark.

Thomas Söderberg, biskop emeritus