Foto: Henrik Sandsjö och Mikael M Johansson
Käre ärkebiskop Martin – organisera ett samtal för att överbrygga de motsättningar som finns. Lär av andra kyrkors synodprocesser.
Om framtiden kan vi inte veta. Men det är många som önskar vi kunde det, särskilt en del beslutsfattare och politiker. I brist på verklig kunskap försöker vi forskare, så gott det går, att med hjälp av kända samband säga något om framtida förhållanden med hjälp av så kallade simuleringsmodeller. Och under vissa omständigheter går det mycket bra. När det gäller förhållandevis enkla system med ett begränsat antal samband som kan beskrivas blir det tillförlitliga resultat. Särskilt om förutsägelserna gäller ganska korta tider. Tänk på väderleksprognoserna.
Men långtidsförutsägelser av skogsekosystems beteende är en helt annan sak. Förutsättningarna håller dåligt för frågor kring den svenska skogens tillväxt och kyrkans framtida inkomster under en 100-årsperiod. Det är högst relevanta frågor men inte möjliga att förutsäga med någon precision. Även om säkerheten är bättre, för kortare tidsperioder, eller vid en jämförelse mellan olika skötselmetoder så vilar även de siffrorna på osäkra antaganden. Och på att den modell som använts kan representera framtida skötselmetoder, som sannolikt kan förbättras. Försök pågår.
Trots mina SLU-kollegors uttalanden om osäkerheter har ENSO gått ut med siffror.
Visst är det relevant – men alltså mycket osäkra siffror, minst lika osäkra som siffrorna i utredningen på grund av den längre tidshorisonten. Det hade varit klädsamt om ENSO hade varit försiktigare, helst inte uttalat sig annat än i sina egna remissvar.
Nu har ENSO i stället givit sig in i att sprida mycket osäkra siffror och para ihop dem med något de kallar en vetenskaplig granskning. Detta riskerar försvåra tolkningen av den pågående remissen.
Den kritiserar utredningen för att sakna forskningssammanställning men presenterar själv inte en enda referens till sina kritiska uttalanden. Detta är verkligen inte imponerande. ENSO riskerar sitt eget förtroende. ENSO talar också om sin kompletterande analys av risker utan att klargöra att det endast handlar om en enda typ av risk – minskad ekonomisk avkastning.
De risker som är förknippade med kyrkans stora beroende av sina medlemmar – ett beroende som i pengar mätt är ca 50 gånger större än det ifrån skogen – bryr ENSO sig inte om.
De stora risker som kommer med ett förändrat klimat berörs inte. Den modell som använts hanterar inte varken klimatets inverkan på skogens tillväxt eller varierande virkespriser. Båda dessa centrala faktorer har stor påverkan på resultaten. Och nu VET vi att den svenska skogens tillväxt minskat under de senaste 10 åren efter att under en lång följd av år ökat. Vi VET också att virkespriserna ökat rejält under de senaste åren. Fortsätter det, vilket det mycket väl kan göra, är det en riktigt god affär att bara vänta med att såga. Under tiden kan vi försöka bättre identifiera vad som är svårt eller omöjligt att göra. Och samtidigt fångar skogen in koldioxid. Det behövs. Och kan kanske ge inkomster.
Så beslut om ändrad inriktning och organisation bör tas snarast. Att precisera %- satser och förändringsmetoder behöver, och kan få lov att, ta längre tid. Käre ärkebiskop Martin – organisera ett samtal för att överbrygga de motsättningar som finns. Lär av andra kyrkors synodprocesser.
Det är inte bara Göran Greider, utan många, som är ledsna, eller förbannade, över kyrkans ibland okänsliga skogsbruk, och som gärna ser en modig och ansvarstagande kyrka. För att det skall bli möjligt krävs nu klokskap, respekt och sanningssökande av oss som är med i den här diskussionen – tjänstepersoner, förtroendevalda, forskare, journalister och alla andra som bryr sig om kyrkan och dess skog. Det här är en fråga om både skogsvård och själavård.
Sverker Molander, professor i miljösystem och risk vid Chalmers Tekniska Högskola
