STI:s uppgift är att vara ett forskningscentrum

Svenska teologiska institutet (STI) började sin verksamhet i Jerusalem 1951. En god historik när det gäller tillkomsten och de första tio åren finns i Svenska Israelsmissionens årsbok 1960. Författare är missionsdirektor Birger Pernow, som var initiativtagare till STI i Jerusalem. Namnet på Svenska Israelsmissionen ändrades sedan till ”Riksorganisationen Kyrkan och Judendomen”.

Det ekonomiska underlaget räckte så småningom inte till, och 1976 övertog Svenska Kyrkans mission (SKM) ansvaret. Inom SKM inrättades “Rådet för Kyrkan och Judendomen” (KJ-rådet). Överlämnandet skedde på högsta nivå med konseljbeslut, eftersom ekonomiska fonder fanns med. SKM skötte sedan ekonomin, men KJ-rådet var en självständig enhet inom SKM (parallellt med SKUT).

KJ-rådet, som skulle ha fortsatt akademisk kompetens, utsåg stipendiater till STI och svarade också för de många mellankyrkliga kontakterna. Det var internationella styrelsemöten och årliga konferenser, särskilt inom ramen för LEKKJ (Lutherska evangeliska kommisionen för kyrka och judendom). Jag var med där och en tid också ordförande. Som svensk representant fick man redogöra för läget i Sverige och även deltaga i det internationella arbetet mot antisemitism.

I maj 1995 gjorde ett biskopsmöte i Linköping ett uttalande som riktade sig mot varje form av antisemitism. Man önskade fortsatt bearbetning av frågan, och jag skrev underlaget till den skrift som sedan med ytterligare bidrag togs upp i kyrkomötet 1998 och som 1999 utkom under titeln “Guds vägar. Judendom och kristendom. Ett samtalsdokument inom Svenska kyrkan”. Jag var där angelägen om att betona att såväl ersättningsteologin som tvåvägsteologin avvisades. Dokumentet antogs av kyrkomötet 2001.

Kampen mot antisemitismen fördes i Sverige också på regeringsnivå, och på Göran Perssons initiativ utgavs 1998 på regeringskansliet skriften “Om detta må ni berätta”. Senare gled den tongivande opinionen inom såväl stat som kyrka över till att i stället visa intresse för den palestinska sidan av konflikten i Mellanöstern.

Under 1996 arbetade SKM med en omorganisation och kom med önskemål till KJ-rådet om en ny organisation. Jag letade som ordförande rätt på gällande direktiv och överenskommelser, som jag hänvisade till, och svarade att vi tyckte att den ordning vi hade fungerade bra. Men vi diskuterade gärna förändringar, om vi fick synpunkter på vad som kunde behöva ändras. Vi betonade därvid särskilt att den akademiska nivån vid STI måste bevaras (“det får inte bli en Svenska kyrkans kursgård”) och att studenterna måste utväljas av KJ-rådet och inte av tjänstemän på Kyrkans hus i Uppsala. Men den 7 december 1996 fick jag som ordförande i KJ-rådet “för kännedom” ett brev med meddelande att Rådet för kyrkan och judendomen upplöstes från årsskiftet.

Man kan givetvis ställa frågan om det formella tillvägagångssättet den gången i relation till övertagandet 1976 (och hur detta sedan ställer sig efter de ändrade relationerna kyrka - stat 2000). Men jag överraskades av att man först sedan, under våren 1997, efter övertagandet, började planera för fortsättningen och gav kansliet i uppdrag att utarbeta nya riktlinjer för arbetet. Det blev alltså ett avbrott i verksamheten, och jag fick förfrågningar från Tyskland varför kontakten hade upphört.

I maj 2001 deltog jag i firandet av STI:s femtioårsjubileum i Jerusalem. Bland de närvarande var Krister Stendahl. STI kom sedan att spela en roll i den professur som uppkallades efter honom och delades mellan Svenska kyrkan och Lunds universitet och som avslutades, åtminstone tills vidare, år 2018. I detta läge aktualiseras åter frågan om STI:s egentliga uppgift.

Det har av och till framträtt en spänning mellan STI:s grundläggande uppgift, nämligen att vara en forsknings- och mötesplats mellan kristendom och judendom på akademisk nivå, och å andra sidan att vara en mera allmän mötesplats för religionsdialogen mellan kristendom och judendom. Det har då också framkommit ett intresse att införliva även islam i dialogen (“De tre abrahamitiska religionerna”). Men i så fall har man i grunden ändrat STI:s inriktning - bortsett från att Jerusalem kanske inte heller är den bästa platsen att studera islam.

STI är nu 67 år, och mycket som var uteslutet 1951 kan nu fungera, till exempel svensk gudstjänst för folk i exilen. Att STI också kan vara en mötesplats för olika kategorier är välkommet. Men STI:s uppgift är att vara ett forskningscentrum på akademisk nivå, och det får inte därigenom rubbas. STI har också fått betyda mer än man kanske genast tänker på när det gäller vår kännedom om judendomen och vår återupptäckt av Gamla testamentet i kyrka och teologi. Det är viktigt att STI även i fortsättningen får fullgöra denna uppgift.