Svenska kyrkan bör överväga att finansiera Ibn Rushds verksamhet

Det kommer tyvärr inte som en överraskning att Folkbildningsrådet stryper statsbidragen till studieförbundet Ibn Rushd för de kommande tre åren. Bakom de “stenhårda krav” som Ibn Rushd nu inte anses leva upp till finns ett målinriktat arbete i syfte att försvaga den muslimska minoritetens möjligheter att vara en aktiv del av det svenska civilsamhället. Det är med andra ord antidemokratiska ansatser som ligger till grund för de “stenhårda krav” som nu skamlöst åberopas i demokratins namn. De indragna statsbidragen leder därmed inte enbart till att Ibn Rushds folkbildande verksamhet försvåras, Folkbildningsrådet underminerar genom agerandet också sin egen legitimitet som samhällelig och demokratisk aktör. Med sin dom över andra dömer de sig själv. Detta är allvarligt. Studieförbundet har länge särbehandlats genom ständiga granskningar på olika nivåer och det är nu uppenbart att regeringen med “stenhårda krav” konstruerat ett slutgiltigt häxprov bakom förment demokratiska ansatser. 

Utbildningsministerns kommentar kring ärendet styrker denna bild och det är hoppingivande att ärkebiskopen, liksom bland annat Amnesty, uttrycker sin kritik mot ministern. Samtidigt frågar jag mig om det inte är dags för Svenska kyrkan att gå från ord till handling. Som samfund har vi en särställning och som kyrka har vi ett ansvar. Vår kallelse att hjälpa grundas som bekant inte i bekännelsen hos dem som behöver vår hjälp utan i vår egen tro. Som Antje Jackelén klokt formulerade det: vi hjälper människor, inte för att de är kristna utan därför att vi är kristna.

Det är enligt min mening nu dags för Svenska kyrkan att stå upp för den muslimska minoriteten i Sverige av vilka många dessutom är medlemmar i vår kyrka. Som kristna vet vi att störst inte alltid är starkast men vi kan inte blunda för att vår organisation är en veritabel gigant i det svenska civilsamhället. Ekonomiskt sett, hade Svenska kyrkan utan större avvikelser i balansräkningen, kunnat garantera Ibn Rushds fortsatta verksamhet.

Även jag förstår att detta är behäftat med svårigheter - kanske är det omöjligt i praktiken. Icke desto mindre är det min och många andra medlemmars förhoppning att Svenska kyrkan offentligen tar tillfället i akt och aviserar att man har för avsikt att hjälpa sina trossyskon även med ekonomiska medel. Signalvärdet av detta kan inte underskattas. Den muslimska minoritetens ställning i Sverige är en ödesfråga och en handgriplig hjälp från Svenska kyrkan till Ibn Rushd stärker vår legitimitet som demokratisk aktör. Det är ytterst angeläget att den kyrka som nu sedan ett kvartssekel sägs vara skild från staten värnar den liberala demokratin - i synnerhet när den attackeras av staten själv. I annat fall företräder vi en kyrka som förringar det profetiska uppdraget och förblir en papperstiger

Adrian Edenborg,
prästkandidat i Lunds stift