Ta andligt sökande på allvar

Jag tänker att äntligen kommer kanske frågan upp på ett seriöst sätt, frågan om hur den etablerade kristenheten ska finna ett förhållningssätt till det, som oftast mycket slarvigt, kallas nyandlighet. Jag föredrar att kalla det ”Den nya tidens andlighet”. Jag har mest hört okunniga kommentarer om detta som i dag oftast är uttryck för ett mycket omfattande och seriöst andligt sökande i tiden.
 
Sedan årtionden tillbaka har kyrkan bejakat dialogen med andra religioner. Vi har fått vara med och glädja oss över hur nya dörrar har öppnats och ny förståelse vuxit fram.
Men vårt förhållande till ett andligt sökande alldeles utanför våra dörrar, ett sökande som inte upplevt sig godkänt av kyrkan och därför stannat utanför och tagit andra vägar, detta vårt förhållande är fortsatt nästan lika med noll.

Jag vet inte hur många gånger jag mött människor som uttryckt just att ”kyrkan godkänner ju inte min tro”.
Vad gör jag i samtal och möte med människor som gjort omfattande och livsomvandlade andliga erfarenheter men som inte känner att dessa får plats och blir respekterade i kyrkans gemenskap?
 Vad händer nu? Har vi lärt av vår historia? Har vi lärt att inta en mer ödmjuk attityd till mångfalden i Guds verk?
 
”Men Jesus då? Jesus finns ju inte i nyandligheten” säger någon så snart denna fråga kommer på bordet. Jag lyssnade själv till en föreläsare på vår kyrkoherdeutbildning för flera år sedan, som sa: ”Ett är vi ensamma om, och det är Jesus!”. Nej, detta stämmer inte.

Jag fick på märkliga vägar för mer än tio år sedan möta ”den nya tidens andlighet” och lära känns många människor i dess sammanhang. Många, många lyfte fram just Jesus som den störste och viktigaste!
Det är verkligen hög tid att vi tar det andliga sökandet i vår tid, på ett nytt sätt, på allvar. Kanske finns det i detta andliga skeende också något viktigt för en gammal trött kyrka. Vad vet jag? Vad vet vi?

Rigmor Borg
präst i Kullavik